Hur följer man upp en kritikerrosad och publikhyllad roman, belönad med Augustpriset som står i varje bokhylla med självaktning? Initialt låter Torbjörn Flygts ambition att ge ut en uppföljare till den omkramade Underdog som en dumdristig idé. Här finns alla risker kring att det blir platt fall om den andra romanen om Johan Kraft och hans familj inte lever upp till de skyhöga förväntningarna från den första. Men man behöver inte läsa många sidor i Outsider för att alla farhågor ska slås ur en. Det här är nämligen något så ovanligt som en uppföljande roman som inte bara lever upp till sin storslagna föregångare, utan rentav tangerar den.

Tio år har gått sedan läsaren lämnade Johan Kraft förra gången. Det har hunnit bli slutet av 1980-talet. Johan läser till jurist i Lund, bor i studentkorridor och lever i en relation med Helena, också blivande jurist. Systern Monika är ensamstående mor, som hoppat av sina läkarstudier och nu hankar sig fram som servitris. Modern Bodil arbetar på en marknadsavdelning, med alltmer hopplösa villkor i finansvärldens tid strax innan den ekonomiska krisen ska vara ett faktum.

Berättelsen om Johans liv som 20- till 30-åring berättas genom ett medelåldersjag som väver in sig själv i berättelsen. Sorgen och reflektionerna kring det egna åldrandet återkommer med jämna mellanrum, konstateranden över hur livet blev, valen som redan är gjorda, livet som kommer att ändas och barnen som går vidare utan honom.

Det är med en imponerande lätthet som Torbjörn Flygt skriver om både dåtid och nutid, personligt och politiskt. Han gör stickspår, väver in småhistorier, fastnar i detaljer och växlar mellan tider och händelser utan att någonsin förlora den järnkontroll han har över texten. Berättandet väller fram, i ett intensivt flöde av intryck och människor, men Flygt lockar alltid tillbaka sina utvikningar i exakt rätt tid. Det är en ovanlig stilistisk skicklighet. Lika enkelt lyckas han byta perspektiv, börjar plötsligt berätta i tredje person, när berättelsen närmar sig ett förödmjukande skede av otrohet och svek. Man kommer snabbt in i det och hinner precis vänja sig när han lika överraskande ändrar tillbaka till jagform med ett tvärstopp. ”Men vänta lite. Det här går inte längre, att hålla på och gömma sig bakom tredje person och låtsas som ingenting.” Så förklarar han sig innan han hoppar några månader tillbaka tiden och berättar om sveket och själv följer jag bara med i hans krumbukter, njuter av färden.

På samma sätt väver Flygt samman samhället och världshändelser i den lilla bubbla av människor som romanen befolkas av. Korridorvänner åker till Berlinmuren för att uppleva fallet och hämta hem stenar. Nazister och motdemonstranter drabbar samman utanför en middagsbjudning. Det förekommer smygrasistiska uttalanden på släktträffar, samtidigt som Ny Demokrati tar plats i riksdagen och Lasermannen börjar valsa runt i pressen. Berättelsen om Olof Palmes död blir ett underbart stickspår om modern som i sorgen inte orkar laga mat, varpå Johan beställer undermålig lasagne från en närliggande pizzeria. I Flygts berättande är politiken alltid närvarande, i vardagen, i livet och i känslorna. Den bildas både genom de berättelser som vävs kring den samhällsanda som råder, men också i den ständigt underliggande sorgen över ökande klyftor, främlingsfientlighet och det borgerligt styrda Sverige.

Klass är en genomgående tematik, här i form av Johans smärtsamma klassresa när han inser att han inte har tillträde till universitetsvärldens alla inre koder. Beskrivningen hur han sedan återvänder till den arbetarklass som han lämnat under tillfälliga sommarjobb är en smärtsam beskrivning av resenärens rotlöshet. Men det är systern Monikas liv som drabbar mig hårdast. Scenen där hon försöker få tillgång till tvättstugan, då dottern insjuknat i maginfluensa är inkännande vardagsdramatik som kryper under huden.

Flygt är ständigt närvarande i känslorna. Kärlek, vänskap, barn, sjukdom och död bereds samma utrymme och skrivs med en intensitet som gör att gestalterna levandegörs i sin mänsklighet och skörhet. Han lyckas skärskåda människor, utan att någonsin tappa kärleken till dem. Det är en storslagen roman, som förtjänar minst lika många läsare och priser som sin föregångare. Det tvetydiga slutet ger en vag vink om att det kan komma flera romaner och inte mig emot. Jag följer gärna Johan Kraft till graven om hans liv fortsätter att berättas på detta sätt.