PLO:s fördrivning från Libanon 1982 inleder Salim Barakats roman Geometriska andar från 1987. Men boken är ingen journalistisk skildring. Deportationen återges av skyddsandar, som satts att bevaka en viss A Dahr: romanens huvudperson, en sannskyldig man utan egenskaper, ett vandrande tomrum. Skyddsandarna opererar i grupper om fem, och deras uppgift är att se till att människor kan gå från ett tillstånd till ett annat utan att drabbas av förvirring.

Barakats stil är en blandning av magisk realism och den mest fasansfulla naturalism, som när en bomb slår ner i ett skyddsrum och kropparna byter organ med varandra (...) den enes tarmar på den andres bröst. Nog råder det förvirring i inbördeskrigets Beirut. Tiden är så till den grad ur led att förhållandet mellan händelse och konsekvens är satt ur spel.

Barakat leker också med referenser till en av sagorna i Tusen och en natt, historien om Abu Kir och Abu Sir. Man måste söka sanningen åt två håll på samma gång. Tillvaron är flytande som i det värsta kvantmekaniska kaos, vilket inte bara har med andarnas brist på materialitet att göra. Här finns filosofiskt spännande formuleringar, som att det mänskliga endast är en improvisation.

Angående Libanons många folkgrupper och religioner säger författaren att dödandet börjar därför att människor försöker förstå varandra, en inverterad humanism. I Libanon gjorde staten uppror mot lagen, hävdar Barakat, vilket fick till följd att verkligheten splittrades så allt gjorde uppror mot allt. Ibland påminner berättelsen om Gabriel Garcia Márquez. En död milisledare som gömmer sig i en biografsalong under sju år är en riktig Márquezfigur. Cynismer och lyrismer blandas, vapen åstadkommer jämvikt mellan dig och livet. Eller: granatkastaren väckte cementens ängslan.