Sommaren 1961 gjorde Bo Widerberg och Jan Troell tillsammans den trettio minuter långa filmen Pojken och draken. Widerberg skrev manus och Troell fotograferade. Det var en konfliktfri inspelning – med ett undantag. Widerberg ville absolut att Troell skulle så förföriskt som möjligt fota immande snapsglas. Troell upplevde ett slags moralisk konflikt. Han tänkte på alkoholens skadeverkningar. Widerberg däremot enbart på njutningen. Detta säger möjligen något om bådas personligheter. Men nu var det så att Troell till Widerbergs förtret ofta sprang iväg och filmade katter (Widerberg föredrog måsar). Vid klippbordet kom de dock överens: ”om jag får ta min katt får du ta din snaps.”

Historien berättar Mårten Blomkvist i Höggradigt jävla excentrisk, en biografi om Bo Widerberg. Mårten Blomkvist, recensent och filmskribent i Dagens Nyheter, deklarerar genast att Bo Widerberg var hans svärfar. 1977 träffade han Nina, dotter till Widerberg och Vanja Nettelblad. Ur Blomkvist synvinkel är inte filmerna det viktigaste som Widerberg åstadkom. När han i maj 1997 avled hade han gjort tretton egna filmer, en kollektivfilm (Den vita sporten) och sjutton teateruppsättningar och därtill skrivit flera böcker. Det var som författare och fin Malmöskildrare han startade. Blomkvist påpekar att teman i hans böcker, Erotikon bland andra, ofta återkommer i filmerna: Alkoholistens tragiska självbedrägeri. Kärlek. Erotik. Klassmotsättningar.

Mårten Blomkvist började samla material flera år innan Widerberg dog. Det ligger alltså ett gediget arbete bakom boken. Över nittio personer inom filmens alla fält, därtill vänner, fiender, släktingar och fruar, har intervjuats och litteraturlistan är lång. Ändå konstaterar han att Bo Widerberg i många avseenden förblev en gåta.

Blomkvist visar hur konst och liv är oupplösligen förenade, hur barndom, miljöer och nuet påverkar och återspeglas i filmerna, i ämnesval, i helhet och detaljer. Den ofta kaotiska atmosfären under en inspelning hade till dels sina förklaringar. Widerberg var manodepressiv, hade en bipolär sjukdom – fast många inte visste eller trodde så, utan bara betraktade honom som ” jävla excentrisk”. Hans energi var enorm, idéerna flödade. Han var nyckfull, stötte bort vänner. Han var charmerande, karismatisk, impulsiv, pratsam, sällskapssjuk och drev ibland alla till överutmattningens gräns under inspelningarna. Och så motsatsen, men inte ofta; arbetsoförmågan under depressionerna.

Blomkvist skriver, utan att frisera, om dessa privata sidor, om otrohetsaffärer och en extrem svartsjuka. Men dessa inblickar i den mer privata sfären är inte omotiverat närgångna utan led i det som är en biografi och viljan att fånga in Bo Widerberg med allt det han var: en stor filmskapare och en ovanlig människa.

Mårten Blomkvist är utomordentligt kunnig – förstås har han också öst ur egna källor, intervjuer och reportage han gjort för DN. Därför finns här fullt av initierade detaljer om teknik och själva filmarbetet – Widerberg hade sällan manus annat än på senfärdiga små lappar. Trots att han är en av de största svenska regissörerna med många prisbelönta internationella framgångar hade han ändå under senare år svårt att skaffa pengar. Om detta och om kontroverser med Harry Schein, om nedlagda projekt både inom film och teater skriver författaren och ger därigenom en bild av svensk filmpolitik.

Om Kvarteret Korpen, som blev Thommy Berggrens genombrott, skriver Blomkvist att Widerberg aldrig skulle göra något som var lika djupt förankrat i honom. Blomkvist söker ofta efter influenser – och det är stimulerande – och visar hur öppen Widerberg var mot omvärlden. Den nya franska vågens regissörer hade en like i Widerberg. Men också författare som Arthur Miller och Eugene O´Neill eller impressionisterna influerade; se på ljuset när det silar genom grenverket i Elvira Madigan. Widerberg förnyade den svenska filmen, den som han i den eldfängda och debattskapande pamfletten Visionen i svensk film beskrev som provinsiell, förljugen, tom och meningslös. Lägg till Ådalen 31 och Mannen på taket – verk som för alltid kommer finnas kvar i filmhistorien som lysande fyrbåkar.

Historien i artikelns början om katter och snaps kunde lika gärna ha stått i Kurt Mälarstedts bok Regi, foto, klippning: Jan Troell. Den är mycket lite av biografi men Mälarstedt bjuder istället på en fin genomgång av film efter film: från kortfilmerna Uppehåll i myrlandet och Barnvagnen som också gjordes med Widerberg och vidare till Här har du ditt liv, Utvandrarna och Nybyggarna, Ingenjör Andrées luftfärd, Sagolandet, Hamsun och Il Capitano, för att nämna några av de viktigaste av de femton långfilmerna som Troell regisserat och filmat. Snart blir det sexton med den om Torgny Segerstedt, Dom över död man.

Kurt Mälarstedt är också gammal DN-journalist, välskrivande som Blomkvist. Han har däremot inte varit filmskribent, men träffade Jan Troell under inspelningen av Maria Larssons eviga ögonblick 2007 och har därefter under drygt två år, varannan månad, samtalat med Troell. Givande samtal som Mälarstedt väl tar till vara.

Jan Troell inspireras till sina filmer ofta av en detalj som han stöter på i vardagen, kanske en tavla, eller den där mjuka kaninen som de unga Åmselemördarna i Il Capitano hade i bilens baksäte. Från sådana verklighetens bilder bygger han sina berättelser där fotot talar och säger mer än de ofta sparsamma replikerna. Att nästan allt kan sägas i bild visar redan kortfilmerna, de första han gjorde och de han alltjämt gör. Det extra fina med Mälarstedt bok är att en dvd-utgåva av kortfilmerna följer med.

Jan Troell iakttar världen genom kameraögat. Han är skarpsynt och ser ofta det vi inte ser. Han klipper fram sina filmer och skapar så genom sitt foto magiska stunder, fyllda av närvaro och poesi. Han går obehindrat mellan fiktion och dokumentär. Det Mälarstedt skriver om inspelningar och samarbetet med skådespelarna står i bjärt kontrast till Widerbergs framfart. Troell är den lyhörde och lågmälde med stort förtroende hos skådespelarna – bara i sällsynta fall ilsken, men då vitnar ansiktet och han springer iväg. Kompromisslös dock i sin älskvärdhet. Troell anser, berättar Mälarstedt, att Il Capitano är hans formellt och tematisk mest lyckade – men det är ändå Sagolandet med sin skildring av Sverige som han sätter främst. Det var den enda där han inte arbetade efter färdigt manus. Han bara filmade på och skapade så helheten vid klippbordet. Liksom Widerberg använder Troell musiken, ytterst medvetet och medagerande. Troell säger: ”film påminner mycket om musik på det sättet att den talar direkt till känslan. Alla filmare vill inte ha det så, men det är så jag vill arbeta med film; känslan är det basala.”

Så blandar Mälarstedt delar av sina samtal med Jan Troell med kritikers, skådespelares och många andras åsikter. Han håller sig i bakgrunden, berättar och återger mer än han själv kommenterar eller kritiskt fördjupar – men när han blir personlig lyfter texten ur det mer traditionella filmografiska greppet.

Det är ingen tvekan om att med dessa två böcker har svensk filmlitteratur blivit mycket rikare.