I poeten Viktor Johanssons roman Wrestlarna möter vi en ungdomsgeneration som stannat på tröskeln till vuxenlivet och retirerat till sina pojk- och flickrum. Wrestlarna är ett samlingsnamn för de fyra grupper, eller snarare stamkulturer, av artonåringar som i detta limbo skapar riter och experiment som gör skiljeväggarna mellan verklighet och dröm farligt förtunnade.

Utlämnade åt sig själva att forma sina identiteter i en tid där bilderna inte bara föregår utan också förtär världen, lever Cineasterna, Skejtarna, Webcamflickorna och Videobloggaren sina rollspel med en gradvis stegrad intensitet.

Skejtarnas allt brutalare brottnings­lekar och initiationsriter får en allt starkare och mer våldsam homoerotisk laddning, medan Webcamflickornas och Videobloggaren Millans känsla av makt över de runkande gubbarna som utgör peepshowernas flåsande ansiktslösa publik, förvandlas till sin motsats: bilderna de skapat slukar dem och de blir objekt också inför sig själva.

Också Cineasternas gränsöverskridningar får ohyggliga konsekvenser, såväl fysiskt som moraliskt och den subversiva kraften perverteras till amoralisk maktutövning.

Samhälls- och civilisationskritiken i Wrestlarna får sin laddning av den bildrika men aldrig sökta, utan hela tiden syrligt exakta prosan, som gör känslan av en annalkande katastrof samtidigt starkt förnimbar och osynlig, likt den gas av tomhet som omsluter Breivik belåtet poserande i sin fantasiuniform.

Här finns också stingande skarpa, samtidigt överskruvade och behärskat berättade scener där de roller det bulimiska konsumtionssamhället erbjuder de unga kläs av inpå bara benen, som den obetalbara lektionen med en jobbcoach, som undervisar i konsten att söka jobb som inte finns.

Wrestlarna överskrider de generationsgränser den gestaltar genom att lokalisera och artikulera de gemensamma villkoren i ett samhälle där allt har ett pris och ingenting ett värde.