Det finns stunder när jag tycker att världen har blivit en lite bättre plats. Att luften känns lite friare nu, lite lättare att andas. För bara några år sedan, när family living-trenden var som värst, hade vi som lever ensamma fullt upp med att värja oss från arga projektioner – ”Du missar ju allt som är vackert och meningsfullt i livet!” utbrast en särskilt dramatisk fru och mamma – men idag har de flesta i alla fall hört ryktas om att det finns liv bortom kärnfamiljsnormen. Betyder? Att vi blivit lite mer toleranta? Just när jag börjar tänka i dessa banor händer alltid något som får mig att tvivla igen.

Senaste källan till tvivel är Happy, happy, en antologi med tio texter om den goda skilsmässan. Redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam har bjudit in åtta kändisar, alla kvinnor, som med personliga texter vill utmana bilden av skilsmässan, som ett misslyckande. Allt är inte förtvivlan, menar de, en skilsmässa kan också rymma kraft och glädje. För mig, som levt ensam i decennier blir Happy, happy ändå dyster läsning. Kan det verkligen vara möjligt, som Sveland och Wennstam skriver, att det 2011 är kontroversiellt att prata om att vissa mår bra av att skilja sig? I sådana fall är familjekonservatismen djupare rotad än jag förstått.

Så hur happy blir man av att lämna kärnfamiljsvärmen? Som bäst fungerar de texter där lyckoaspekten tonas ned. Mian Lodalen skriver värmande ur den ständigt dumpades perspektiv och Maria-Pia Boëthius drar en int­ressant tråd till sjuttiotalet. Jag tycker också om Helena von Zweigbergks text, som rör sig försiktigt i minnet, mer undrande än vetande. Andra, mindre drabbande texter ligger för nära självhjälpsretoriken för min smak.

Antologin, som lite ogeneröst bara har Wennstams och Svelands namn på omslaget, har kritiserats för att blanda samman föräldrarnas lycka med barnens. Och visst, den sortens påståenden dyker upp här och var och oroar. Fast jag skulle inte påstå att boken som vissa kritiker hävdar, driver idén om att glada föräldrar ger glada barn, som någon sorts huvudtes. Att betrakta barn som en förlängning av föräldrars känsloliv är en djupt narcissistisk tanke, som det finns skäl att reagera på. Men här handlar det ju inte om att mamma ska ut och partaja, snarare om att bryta kärlekslöshet för allas skull.

Ett större problem med Happy, happy är den homogena skribentgruppen. Alla medverkande är framgångsrika kändisar med kreativa yrken i kultur- och medievärlden – vår tids nya själasörjare! Hur problematiserande kan det bli när alla har ungefär samma föreställningar om vad som är självutvecklande?

I längden blir det rätt frustrerande. Boken säger sig vilja problematisera men kommer aldrig ned till de verkligt brännande frågorna. ”… frågan om vi skiljer oss för lätt är felställd”, skriver Mian Lodalen. ”Vi borde istället utforska varför vi har så svårt att gå.” Det tror jag också. Om den här debatten inte ska bli lika tunn som handväskdebatten, behöver vi ställa större, farligare frågor. Sådana som utmanar inte bara äktenskapslöften utan också våra bilder av kärleken.