Att läsa och att skriva är två i huvudsak mycket ensamma sysslor. Och säkert är det också däri en del av charmen med Roberto Bolaños romaner står att finna: här är litteraturen tvärtom i huvudsak något socialt. Så förhåller det sig också i den nätta lilla boken Amulett, ett slags spinoff på Bolaños roman De vilda detektiverna. Bifigur där och berättare i Amulett är uruguayanskan Auxilio, mycket engagerad läsare och självutnämnd moder till alla mexikanska poeter.

Eftersom poesi här inte är något man ägnar sig åt på kammaren är det viktigt för Auxilio att rent fysiskt befinna sig i närheten av och tjäna litteraturen. Hon städar, handlar och lagar mat åt två åldrade författare med det uttalade syftet att de skall få mer skrivtid. Hon tar såväl betalda som obetalda ströjobb på humanistiska fakulteten på Mexico Citys universitet. Och hon tillbringar kvällar och nätter på olika caféer drickandes tillsammans med lika misslyckade som unga poeter, där­ibland De vilda detektivernas huvudperson Arturo Belano.

Men bakom Auxilios eviga svada döljer sig något annat: romanen rör sig hela tiden i cirklar tillbaka till damtoaletten på humanistiska fakulteten. På denna inrättning sitter under regeringens ockupation av universitetet 1968 Auxilio gömd och räddar på så sätt universitets autonomi. Enligt henne själv i alla fall. I själva verket var ockupationen bara en del i upptrappningen inför den massaker på demonstrerande studenter som skulle följa samma år. Massakern nämns inte med ett ord i Amulett, istället frammanas den mellan raderna och i Auxulios vakendrömmar. Något som blir mycket verkningsfullt men som också kräver en viss förkunskap av sin läsare. Och kanske är det istället detta som är det bästa med Roberto Bolaño: att han vågar lita till läsarens intelligens och ihärdighet. Ja, jag är hellre ensam med Bolaños romaner än dricker med hur många obegåvade poeter som helst. Men kanske hade jag, om han ännu levde, kunnat tänka mig att städa hans bostad.