I ett brev från 1812 skriver Atterbom att en del av hans diktning ”gått ut på fruntimrens bifall”. Ett cyniskt erkännande som stämmer illa överens med romantikerns självframställning. Men det passar desto bättre för att beskriva huvudkaraktären i Anneli Jordahls roman Augustenbad en sommar, som parafraserar just Atterboms sagospel Lycksalighetens ö.

Den lika törstige som misslyckade poe­ten Andreas Öhman befinner sig under förra sekelslutet på kurorten Augustenbad. På bestämd inrådan från svärföräldrarna ordineras rekreation under disciplinerade dagar. På schemat står hälsobringande vatten, friska promenader och långa kallbad. Men med den ordningsamheten går det som ni kan tro: ”Så skönt att bli kringskuren av reglor som möjliggjorde olydnad.” Gränsen som begärets garant.

Alltså är hem och hustru snart dubbelt glömda. Istället möter vi å ena sidan den chosiga poetens vurmande för en oförstörd, arbetande lokalbefolkning; erotiskt estetiserad i glansstrykerskan med det inte slumpmässiga namnet Maria. Å andra sidan hans lyriska lismande för den dekadenta, syfilissjuka Amanda; för övrigt samma namn som Atterboms generationsfrände Stagnelius gav sin ouppnåeliga musa. Allt kongenialt inramat av en natursymbolism à la fin de siècle, som låter oss ana att här kommer livet att sjunka lika snart som det prunkat.

Jordahls variation på sagospelet är avgjort lyckad eftersom hon ligger så pass nära Atterboms text, samtidigt som hon gör en elegant vändning just på den punkt som hans avgörande fråga ställs. För där den senare skildrade hur kung Astolf raserade sitt liv och rike genom att låta sig pockas på av poesin, utnyttjar Jordahls onyktre poet poesin för att tillfredställa sina egna nycker. Om dikten var målet för Astolf har den för Öhman blivit till medel. För karaktärerna blir konsekvensen katastrofal. Men för oss läsare är Jordahls skildring av hur Öhman lyfter lyckan ur saligheten tillräckligt elegant för att mötas av ett klart bifall.