Det är en motsägelsefull bild av Sydafrika man får i Damon Galguts Bedragaren, som ett land av hopp och visioner men också korruption och godtycke. Entreprenörer talar om framtiden men överallt spökar det förflutna, nästan bokstavligen spökar.

Adam Napier, som förlorat sitt jobb i Johannesburg på grund av etnisk kvotering, känner att han har lust att säga emot alla möjliga åsikter han får höra, att hans nya sydafrikanska jag är överkritiskt och ambivalent.

Adam får låna ett hus av sin framgångsrike bror. Det ligger på landsbygden, i en natur präglad av våld, skönhet och ödslighet, i Adams ögon ett slags religiöst landskap där han känner att historien är frånvarande. Men huset ser ut som om andar från det förflutna mycket väl kunde dröja sig kvar där.

I sina försök att komma på fötter igen så vill Adam skriva poesi som han gjorde en gång i tiden, men det går trögt. Han rensar ogräs, dricker på eftermiddagarna för att kvällarna ska komma fortare, blir bitter och börjar förakta alla som är yngre än han själv. Det där är ju alltid illa.

Så dyker det upp en man som påstår att de har varit barndomsvänner. Adam känner inte igen honom men går sömngångaraktigt med på att dras in i främlingens krets. Han blir inblandad i affärer som kanske är skumma och kommer också att inleda ett förhållande med mannens hustru, en gåtfull, svart kvinna.

Galgut skriver en effektiv prosa och utmejslar en stilla och stram berättelse som kan närma sig det allegoriska men ändå förblir egensinnigt konkret. Landsmannen Coetzees formspråk ligger inte långt borta.

Jag kan tycka att den stilen ofta ter sig blodlös men här förhöjer det lugna tonläget upplevelsen av det mystiska i skeendet, håglösheten hos en man som bara låter sig dras med dit man leder honom, det spöklika i ett land som inte riktigt känner igen sitt förflutna.