Som kritiker blir jag både generad och upprymd över Susanne Christensens Den ulne avantgarde – kritiske tekster fra 00-talet. Generad över att se hur generationsbestämt och snävt mitt perspektiv är på den samtida litterära och konstnärliga scenen. Glad över att där finns en kritiker som initierat lokaliserar dess produktiva platser. Och som gör det på existentiellt allvar, till synes med kontroll av narcissistiska behov och utan strategiska iscensättningar av sin egen kunskap och känslighet.

Det är en antologi av tidskrift- och tidningskritik som vad jag kan se och vet saknar sin like i nordisk offentlighet.

Christensen publicerar sig i norsk press men hämtar sitt material också från dansk och svensk konst, performance, litteratur och debatt. Hon gör det ur det perspektiv som 1900-talets europeiska och amerikanska undergroundavantgarde ger.

Sina stora kunskaper har hon internaliserat på det sätt som bara den kan som vet att det gäller livet. Alltså förlorar hon sig inte i akademisk abstraktion utan skriver köttigt, humoristiskt och lidelsefullt om en konst som överskrider aristokratmodernismen men vill mer än postmodern lek och underhållning.

Det betyder vidgat textbegrepp, genreöverskridningar, aktivism och kritikerns ansvarsfulla svar också på de konstens tilltal som är främmande. Mötena heter Sara Stridsberg, Stig Larsson, Martina Lowden, Sophie Calle, Sarah Kane, Kathy Acker, Sex Pistols, riot grrrl, Judith Butler, Johan Jönsson, Das Beckwerk, Tommy Olsson, Matias Faldbakken med flera.

Om var och en skriver hon som om hon kommit åter efter en äventyrlig expedition, borstat av kläderna och satt sig produktivt tillrätta framför pc:n i Bergen eller i Berlin.

Det är till ett myllrande universitet med fria kurser på alla fakulteter som hon bjuder in. Kravet på läsarna-deltagarna är ett enda: intresse. Finns det möter kritikern upp med allt vad hon har.

Jag har bara ett enda bekymmer med denna 300-sidiga volym. Det gäller Jenny Högströms inledning och Audun Lindholms efterord. Två texter som på radikalt olika vis gör Susanne Christensens insats vacker rättvisa.

Jag hade själv velat skriva dem.