Ingen som är bekant med Christine Falkenlands verk lär bli förvånad om jag säger att hennes senaste roman, Sfinx, är en otäck historia. Kletig och klaustrofobisk i sin tröstlösa kräftgång. Liksom i författarens förra bok Vinterträdgården (2008) har det obestämt ålderdomliga som präglar språk och miljö i de tidigare romanerna ersatts av en igenkännbar samtid, även om en hel del äldre, ofta svulstiga formuleringar och Bibelcitat fortfarande färgar texten.

I en tvåa i Pilegården sitter en kvinna och skriver brev till sin exmakes rika och pre­rafaelitiskt sköna hustru, som hon iakttar genom Hovåsvillans kvällsljusa titthål. I det omfattande brevet, ett slags sönderfallets loggbok, uttrycker den namnlösa en längtan efter katharsis, både för egen räkning och för det i hennes ögon lyckliga parets. Hon vill repa upp en möglig väv av ekonomisk orättvisa, barndomens kärlekslöshet och den före detta makens brutalitet. Istället fastnar hon i upprepningstvångets malande käftar och klarar inte längre att ta hand om sin lilla dotter.

Övertygande gestaltar Falkenland offret och förövaren i en och samma person, en människa som gått ner sig i självömkan och avundsamhet. I brevet talar hon ömsom med insmickrande stämma, vill in, vill sammansmälta i en kompensatorisk treenighet, ömsom väser hon fram gammaltestamentliga hotelser. Hon är släkt med Fay Weldons hondjävul och den kaninkokande älskarinnan i filmen Farlig förbindelse, fast i ännu hög­re grad med många av författarens tidigare huvudpersoner som övermannats av sina livsöden.

Mot slutet tappar romanen i intensitet och jaget klagar själv på att texten är händelsefattig, monoman, saknar gestaltning och undertext. En metanivå som knappast frälser Falkenland från ansvar. Men Sfinx är ändå en läsvärd tragedi bortom rening och nåd.