Den som inte ser den egna historien projicerar den på andra. Det är därför som tvåhundra år av svensk fred och växande välstånd blir en rätt behaglig utsiktspunkt. Inga hot, inga ockupationer, vänliga grannar. Varför kan inte ni långt där borta vara lite som vi?

Avraham Burg lämnar perspektiv på den israeliska självbilden. Han är en tongivande israelisk opinionsbildare och var under några år talman i knesset. Burg sammanfattar sin bok redan i titeln: Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan (Daidalos). ”Vi lever nu på planeten Auschwitz.” Han gör därför en sorts psykoanalys av Israels politiska själ för att se hur trauma och ­triumf överförts mellan generationerna och därmed hämmat identitetens utveckling.

Burg ser förstås urklyvningen i den israeliska statsbildningen mellan dels statsgrundande sionism, dels försvar mot antisemitism. Staten Israel bildades 1948 som en konsekvens av den sionistiska rörelsen och som svar på folkmordet några få år tidigare. I dag är dessa politiska mål heroiska, men ändå regressiva.

Den korta statshistorien handlar om att segra – rättegången mot Förintelsebyråkraten Adolf Eichmann blev en symbolisk seger – mot den nazistiska fienden och det egna moltigandet. ”Lill-Adolf” hängdes. Vi är inte förintade! Sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973 blev lysande militära segrar mot de arabiska angreppen. Davids söner steg fram. Vi är inga offer! På så vis gjuts två historiebilder samman; både seger och nederlag i en kompensatorisk blandning.

Historien lär att segrare ofta förvandlas till förlorare. Omgivet av aggressiva grannar är Israel i dag ett hela tiden militärt mobiliserat samhälle. Förintelsen är alltid närvarande som ett aldrig upphörande öronsus. Hitler lever kvar som spöke. ”Är en andra förintelse på väg?” Var är fara och vad är paranoia?

Med decenniernas lopp har det nationella försvaret pumpats upp av chauvinism där en stridslysten högernationalism har tagit kommandot. Så har David alltmer börjat likna Goliat.

Burgs bok passerar inrikespolitiska scenarion och mynnar ut i några festtal, men är desto mer klargörande däremellan i skildringen av landets lindansargång mellan hjältemod och offerroll. Detta dilemma har den patenterade svenska självrättfärdigheten svårt att fatta.

Burgs bok är till sist ett besinnande av Israels demokratiska dynamik, men nog är det underligt att de ockuperade palestinier­na spelar en sådan marginell roll i framställningen.

Burg pekar på att sorgeperioden efter Förintelsen nu är över och pluralismen måste genomföras i strid mot chauvinismen: Israel är ett land som andra och därtill det land som har störst andel invandrare. Här finns ingen religiös ”etnokrati”, men samhällets mångfald måste ändå realiseras politiskt och socialt. Den som fixerats vid den egna historiens triumf och nederlag är vanligtvis på väg mot det förflutna.