Min första impuls när jag läst ut Karin Thunbergs roman är att jag vill författa ett långt brev till henne. Vill tala vidare, som om min läsning varit ett pågående samtal mellan hennes text och mina tankar. Vill diskutera våra skilda generationer av feministisk medvetenhet, prata om hur man egentligen kombinerar de politiska tankarna med kärlek och längtan. Inte för att Thunberg redovisar svaren, utan för att hon rör upp många frågor.

Det må så vara att jag initialt ställer mig kritisk till hennes fortsatta utgivning av självbiografiska romaner. Hon har redan skrivit om sin bröstcancer och sin mor. Varför denna offentliga introspektion och varför ska vi läsa den? Det är också ett faktum att romanen inleds med en onödigt lång startsträcka. Trevande reflekterar Thunberg över sin tillfälliga flytt till Malmö för att gå igenom sina gamla minnen.

Men så inleds berättandet, vilket är oupphörligen stark och intensiv läsning. Thunberg silar verkligheten genom en skarp blick och har en påfallande förmåga att finna meningar som slår an. ”Att ha ensam vårdnad om sig själv, dag efter dag, är ett slit som inte ska underskattas”, skriver hon och jag stryker under med tjock penna.

Utlämnande blandas privata ögonblick med politisk historia och samtid. Referenser till 70-talets feministiska bekännelseromaner återkommer ofta. Jag kan bara konstatera att Thunberg nu också kan sälla sig till den viktiga skaran av kvinnliga författare. Det är biografisk litteratur, när den också lyckas vara relevant och allmängiltig. En dag ska jag ta mig någon annanstans är en trösteroman för alla som försöker få ihop tillvaron med idealen och sig själva.