August Strindberg fick Siri von Essen att bryta upp från sitt äktenskap. Redan från början är förstås den historien ett fantastiskt ämne för en bok, men psykologiskt är det svårt, kanske omöjligt även för den bäste, att djupare gestalta relationen mellan den våldsamt ambitiöse författaren och den frihetstörstande officershustrun.

Filmaren och skribenten Lena Einhorn hoppar i sin roman Siri mellan två tidsskikt, parets möte 1875 och deras skilsmässoförhandlingar 1890. Alltså mellan den unge förälskade och litet blyge August som ville ha ett jämställt förhållande och den äldre August, paranoid och förvandlad till kvinnohatare av ren irritation inför den litteräre konkurrenten Henrik Ibsen. Det besvärliga geniet betraktas på distans, vilket han väl inbjuder till, och den inledningsvis pryda kärleksberättelsen ter sig i långa stycken inte riktigt fullvuxen känslomässigt. I stället är det barnslighet som blir något av ett ledmotiv under min läsning.

August ser pojkaktig ut vid första presentationen, om än med lejonman till hår och med brinnande ögon. Han älskar barn och vill att dessa ska få sitta med vid matbordet, och när han gråter är det som ett barn. Samma sak gäller för Siris make Carl, som klappar Siri på huvudet som man gör med ett litet barn, men som själv på en och samma sida först kan se ut som en förvuxen pojke och sedan just gråter som ett barn. Hemma hos Carl och Siri går August ”som barn i huset”. När August och Siri blivit gifta vill de leva barnlösa men sådant låter sig inte planeras så enkelt. Barnen kommer.

Siri von Essen ville komma bort från sitt dockhem för att få leva som en vuxen människa. I stället ser hon sig alltså omgiven av barnslighet. Just den delen av tragedin framstår med all önskvärd tydlighet i Lena Einhorns varsamma och med medryckande rättframhet skrivna debutroman.