Människor med sår i sitt förflutna som vill läka och gå vidare är ett återkommande tema i Linda Olssons böcker. Ofta möter vi dem off the road, i ensliga hus eller på sanningsjakt genom en lite mystisk tillvaro, fylld av märkliga möten och sammanträffanden. I Olssons senaste Det goda inom dig – hennes tredje roman och det första hon skriver direkt på svenska – hamnar vi på stranden, i ett ensamt, hus. Återigen: Nya Zeeland, vågbrus, självsökande.

Huvudpersonen Marion Flint är en sextioårig läkare som har dragit sig undan människor och stuvat undan barndomen i mörkaste minnesvrån. På stranden möter Marion den tysta pojken Ika som blir hennes vän och en påminnelse om den bror som hon förlorade för över femtio år sedan. Allt medan vänskapen med den kanske autistiske Ika fördjupas – och försvåras – får Marion kontakt med brutala barndomsminnen från den tid när hon bodde i Stockholm och hette Marianne. Berättartrådar från nu och förr knyts skickligt samman till en vacker om än lite hollywoodaktig rosett.

Jag har tidigare känt mig kluven till Olssons romaner. Å ena sidan har jag haft stor respekt för hennes önskan att gå in i ren känslosamhet utan att lägga på filter. Å andra sidan har jag ibland haft svårt att tro på berättarrösten, jag har tyckt att den markerar ”allvar” och ”känslighet” snarare än gestaltar det.

Det goda inom dig får mig att kapitulera. Upplägget med kvinnan vid havet må vara så klassiskt att det gränsar till småtrist – varför sker romankvinnors självsökande så ofta i isolering? – men Olsson hanterar bilden väl och historien blir sant gripande, mycket tack vare Ikas tystnad som skapar fin känslomässig rymd. Till romanens höjdpunkter hör annars skildringen av barndomens ensamhet. Däri ligger ett allvar som jag fullt ut tror på.