En flerfaldigt återanvänd väggalmanacka och en utnött kartbok håller nödtorftigt samman världen för de bägge barn som blivit kvar när myndigheterna bränt ner kåkstaden vid floden och fört bort dess invånare. Floden har ett namn – påminnande om en känd färjkarl – fast detta fäster den inte i någon igenkännbar geografi. Den unga debutanten Carolina Fredriksson gestaltar i sin roman Flod barnens utsatthet och vilsenhet i ett tidsrum utan bestämda koordinater. Detaljerna i närmiljön är desto exaktare. Författaren vinnlägger sig om att beskriva varenda liten sten, varje strandfynd Alka och Kappen hittar och minsta vrå av deras förslummade husbil.

Berättelsen är en stram, karg skildring av en limbotillvaro där svälten och kylan mäter ut tiden lika gastkramande som i Steinbecks Vredens druvor. Språket är återhållet och på samma gång mjukt böljande. Man får en känsla av att allt som sägs är viktigt.

Horisonten är barnens. Fläckvis återskapar den något äldre Alka det försvunna utkantssamhällets konturer med hjälp av drivved och smärtsamt återfunna minnen. Länge överlever de tack vare att halvvuxna Ina, som hamnat i drogmissbruk och sannolikt prostitution i staden, då och då kommer med sånt som fyller magen för stunden. Tillsammans utgör de en bräcklig familj, inte sammanfogad av blodsband utan av nödvändighet och lojalitet.

Fredriksson har skapat en värld med apokalyptiska drag, där de överlevande kämpar för att upprätthålla någon slags normalitet i sin isolering och instängdhet mellan den hotfulla staden och den obegripliga floden. Vad som egentligen hänt får vi inte veta. Avsaknaden av yttre sammanhang gör att historien inte kan naglas fast och den blir därför obehagligt påträngande.

Flod kan mycket väl vara början på ett betydande författarskap.