Om övernaturliga saker inträffar så befinner vi oss i sagans värld, eller i fantasy som vi skulle säga nuförtiden. Om märkliga händelser visar sig ha helt sakliga förklaringar så är vi i en detektivroman. När det förblir oklart om det obekanta är verkligt eller overkligt så är vi i den speciella genre som kallas den fantastiska berättelsen. Det var den kloke teoretikern Tzvetan Todorov som gjorde dessa distinktioner som är så användbara att inte bara litteraturvetare bör känna till dem. När teveserien Twin Peaks började gå en gång i tiden så undrade jag intresserat om programmakarna verkligen hade lyckats förena deckargenren med övernaturliga inslag. Men jag blev besviken förstås. Det var i stället en för mig ofantligt tråkig genre det handlade om: såpoperan.

Deckare fordrar realism, det är en ren genreförutsättning: om baronen som hittas död i sitt bibliotek – mördad med ett trubbigt föremål – mycket väl kan ha blivit angripen av tomtar och troll så blir det ospännande för läsarna. Vad som helst ska inte få hända i en detektivroman. Fast här finns något av en paradox: av kriminallitteraturen kräver vi realism i skildringen av sådant vi egentligen inte vill veta något om. När jag för ett tag sedan läste om Sjöwall och Wahlöös böcker fick jag en bestämd känsla av att polisförhören i dem var realistiska. Men vad vet jag egentligen om det? Jag har ju som tur är aldrig blivit förhörd av en polis.

Författarna skapar förstås sin egen verklighet, och gör sitt bästa för att övertyga. Det gäller också för Sjöwall och Wahlöös efterträdare som ofta låter det som ska vara samhällskritik bli ett genremässigt grepp, ett sätt att bygga upp en stämning. Därför pratar man på om hur Sverige har blivit ett kallare land och om hur brottsligheten har blivit dramatiskt värre i Stockholm, Malmö eller Göteborg. Det behöver inte vara sant, men det låter spännande.

I den klassiska deckarlitteraturen är verkligheten förstås ännu mer konstruerad, eller kan kännas så på grund av tidsavståndet. Som i den box med fyra romaner av Dorothy L Sayers som Bonniers ger ut, smidigt uppdaterade och med briljanta efterord av ­Anna-Karin Palm. Klassförhållandena i sådana böcker kan vara så exotiska att man inte riktigt vet hur man ska kommentera dem: relationen mellan lord Peter Wimsey och hans trogne betjänt Bunter får bara accepteras, liksom förekomsten av drakar i Sagan om ringen. Mer intressant är könsaspekten och böckerna är väl utvalda just för att man ska kunna följa utvecklingen hos lord Peters kärlek till Harriet Vane. Lösningen på mordgåtan i Oskuld och arsenik är otroligt långsökt, men realistisk får man ändå säga. Fast det viktiga är att Wimsey friar till Vane redan vid första mötet. Och han blir kär i henne för att han tänker att hon skulle vara underbar att diskutera med, samtidigt som alla andra i böckerna bara beskriver henne som en kvinna med ett inte särskilt attraktivt utseende.

Tänka sig, en man som faktiskt bryr sig om att prata med kvinnor … Dorothy Sayers hörde till de första kvinnor som 1920 vann full akademisk status vid Oxford och med sin lord Peter drömde hon ihop den ideale försvararen av den tidens lärda kvinna: stormrik, fördomsfri och alltid på kvinnornas sida. Han beter sig visserligen som en societets­fjant med monokel i ögat men det är bara en täckmantel för en man som är eftertraktad amatördetektiv och kan spela Bach på piano. Han fortsätter med att fria till Harriet Vane med jämna mellanrum, men hon tackar märkligt nog nej hela tiden, för den underliggande frågeställningen i alla fyra böckerna är denna: hur kan man och kvinna leva i ett jämlikt förhållande? Och Vane kan absolut inte tänka sig att vara underordnad.

I Drama kring ung dansör ­möter man gigolos, män som i en omvänd könsordning står till tjänst åt äldre damer, medan lorden fortsätter att fria. I den mästerliga Kamratfesten – mer miljöskildring av Oxford än deckare – så ser Vane nya sidor hos Wimsey och accepterar slutligen äktenskap, på latin så att frieriet blir riktigt lärt och stiligt. Men vad händer då när de äntligen är gifta?

Boken Lord Peters smekmånad blir mest en fars med humor som känns litet förlegad. Eller är det så väldigt roligt att en person kan vara så kolossalt obildad (?) att hon inte vet hur man hanterar flaskor med årgångsvin? Sayers strör in så många litterära referenser hon bara kan, men det blir inte riktigt bra. Saken är väl den att förverkligandet av detta pars jämlika kärlek inte var något som författarens realism kunde omfatta.

Så kan man fundera över genrens krav och över avståndet mellan realism och realitet, mellan jämlikhetens ideal och dess vardag. Fast mest njuter man förstås bara i Dorothy Sayers hög­re verklighet av brittisk mysighet där inga tråkiga personer någonsin blir insläppta och där alla ständigt formulerar sig kvickt och intelligent. Nu väntar jag på Raymond Chandler-boxen och på att någon ska översätta de historier som Jorge Luis Borges skrev tillsammans med Adolfo Bioy Casares om den nog tämligen orealistiske detektiven Don Isidro Parodi.