Prosan: korthuggen. Typ hårdkokt, stressad. Som om allt höll på att fucka upp. Kanske någon har golat: grisarna flåsar berättaren i nacken. Nervöst.

Så kunde det låta om jag försökte skriva min recension på det idiom som Jens Lapidus har infört i svensk kriminallitteratur med sin Stockholm noir-trilogi. En stil med korta meningar där de logiska sambanden inte skrivs ut och ofta ersätts med kolon. Det kan bli suggestivt men ibland – även hos förebilden James Ellroy – en smula osammanhängande.

I Livet deluxe gör författarens gestalter en formidabel sorti, om än med ett hundratal sidor för mycket, men det hör förstås till genren. En iskall hitman tar sig an bossen Radovan Kranjic men efter honom kommer hans dotter Natalie som träffar glidaren JW som brukade förse stekarna på Stureplan med kokain. Kommer det att visa sig att den nye kungen i Stockholms undre värld är en drottning?

Samtidigt planerar rymmaren Jorge en storstöt inspirerad av det berömda helikopterrånet. Ett perfekt planerat rån: sedan leva livet deluxe. För några ögonblick tycker man sig förstå hur den sortens kriminella tänker, hur de faktiskt kan tro att de ska lyckas.

Samhällskritiken i deckare ter sig ofta som en undanflykt för författare som inte vet hur en brottsundersökning går till. Lapidus bygger på sina erfarenheter som advokat men ger sig inte ut för att förklara, sprider bara ut sina skärvor av verklighet i en berättelse där poliser gillar Sverigedemokraterna, där svennar är främmande varelser och där ligor sprids i förorterna ”snabbare än man hann säga ordet integrationspolitik”.

Det finns kulturskribenter som tycker att deckare är medelklassigt, förmodligen för att de ser sig själva som ett slags högre överklass. För dessa återstår att hantera de annorlunda bilder som förmedlas av den krossade spegel som Lapidus ­lapidariska prosa ställer framför det svenska samhället.