Hunter S Thompson tog livet av sig 2005, med ett av sina många skjutvapen, men den här biografin, den andra i ordningen om USA:s omöjligaste journalist, gavs ut på originalspråket redan 1993.

När den nu kommer på svenska i pigg och smidig översättning av Per Stern blir den till ett anrop från en annan tid, hallucinatorisk och galen, kulturkonfrontatorisk; ett Amerika där alternativet till den tysta majoritetens avskärmning till slut blev att dra ut på vägarna i evig rastlöshet och otillfredsställelse.

Som en svetslåga brann Thompson mitt i denna tid, från 60-talets bokdebut om Hells Angels till Fear and loathing-böckerna om Las Vegas och Richard Nixons återvalskampanj i början av 70-talet. Han ristade i samhällets hud. Han framkallade verkligheten som story och blev en länk mellan beatförfattarna och den nya journalistiken. Med sig själv i alltings centrum kunde han mer besatt och övertygande än de flesta skildra nationen som en krigsförgiftad mardröm.

Sedan tog både spriten, knarket och myten död på förmågan. Senare böcker blev blekare upprepningar. Han skickade korta, impressionistiska faxmeddelanden, som förtvivlade redaktörer försökte pussla ihop till en berättelse.

E Jean Carroll intervjuar i Hunter en lång rad personer, som känt honom nära eller mer tillfälligt, och korsklipper dem som i en radiodokumentär utan berättarröst. Det är rasande effektivt; i Thompsons liv speglar sig också det omgivande samhället. Allt framförs i högt tempo, men är i grunden fruktansvärt sorgligt. Hans skrivande och hämningslösa självdestruktivitet framstår som både revansch och hämnd på en orimlig tillvaro.

Den fiktiva historia om en kvinnlig intervjuare, som Carroll låter löpa genom boken, känns däremot simpel och onödig. Här skriver hon som en wannabe-Hunter. En omöjlig uppgift. Många har velat göra sig till en del av myten om gonzojournalistikens fader, men det var förstås bara han själv som kunde bära upp den.