Titeln har en punkt efter sig, vilket inte är brukligt men måste vara avsett. Niklas Rådström vet att det han bär med sig är en berättelse utan fortsättning, den om vännen som gått bort: Stig. Punkt.

Det finns åtminstone två fallgropar när man skriver det som kallas en vänbok: kommer man med nya avslöjanden så börjar läsarna undra om de här två verkligen var kompisar, säger man bara positiva saker så kan resultatet kännas internt, tomt som ett högtidstal. Inget sådant kan påstås om Rådströms bok som är så bra att den bör läsas även av dem som inte alls tror sig gilla Stig Claesson. Rådström börjar med att konstatera detta att berättelsen saknar fortsättning, ”ingen flyktig anekdot, ingen elegant formulering”. Sedan följer emellertid den ena goda historien efter den andra, alla samlade i samma behärskade stilistiska grepp.

Rådström berättar om vännens disciplin och flit: mycket arbete var undangjort redan klockan nio då det var dags för boxningsträningen. Han berättar också om vännens supande och dåliga ölsinne, och det gör han med värdighet och allvar: Claesson kunde odla spritromantiken, Rådström gör det inte. Vi får veta att vännen brukade ge sina kepsar rätt passform genom att bära dem i bastun, men Rådström är noga med att inte göra honom till en karikatyr, en kul typ att ta ett glas med: ”Stig var en komplicerad och mångbottnad människa och till hans bottnar hörde en stor kärleksfullhet och trofasthet, men någon skön snubbe var han fan i mig inte och inte heller tror jag att särskilt många druckit öl med honom ostraffat.”

Den insmugna svordomen vittnar om den tyngd som sann vänskap ger åt Rådströms bok. Hur gör man för att skriva en alldeles förbannat bra vänbok? Ja, man kan ju försöka göra som Niklas Rådström, men jag tror nog inte riktigt att det här lilla mästerverket är något som låter sig upprepas.