Den i dagarna sjuttiofemårige Lars Gustafsson skrev för ett halvsekel sedan en dikt om de berömda broarna i Königsberg. Hur finna en promenadväg som passerar var och en av de sju broarna endast en gång? Det blev ett problem som matematikern Euler löste – det behövdes en åttonde bro för att prestera promenaden, men en sådan fanns nu inte.

Lars Gustafsson älskar att passera broarna mellan poetisk undran och lärt vetande som i den nya, smärta boken Mot noll som handlar om det nollstadium som både är en litterär skiljelinje och ett matematiskt begrepp. Det slår mig att etymologin till ordet siffra är arabiskans sifr som just betyder noll.

Detta är en bok man kan läsa för att pejla de bestående frågorna i Lars Gustafssons diktade tankevärld. Han har egentligen alltid sökt sig mot den punkt där motsägelsen och paradoxen verkar fogas samman.

Gustafsson skriver om matematiska fantasier ”strax intill det kungliga rummet”. Det senare tillhör Oscar II som förvisso inte var något större matematiskt geni, men hans utställda rum leder ändå Gustafsson till en reflektion kring original och kopia och gränsen där emellan. Det handlar ofta nog i denna bok om självreferens: ”Självreferens är en ytterst problematisk relation”, och vidare: ”Kan ett föremål utgöra sin egen optimala avbildning?” Som alltså Oscar II:s arbetsrum på Stockholms slott.

Detta leder Lars Gustafsson in i matematiska frågor och filosofiska hypoteser. Det är som väntat lustladdat att läsa hans reflektioner, så få svenska författare utforskar detta resonansrum. Matematiken är jag inkompetent att ha en åsikt om, men det röda repet som omgärdar kungens arbetsrum lockar ändå tanken. Det är en sorts citattecken, men hos Gustafsson säger det också något om självmedvetandet och snart nog handlar det om både jaget och tiden.

Det slår mig då hur Gustafsson i dessa kapitel också dubblerar sig själv med ett veck eller ett rött rep i mitten. Ena stunden är han en filosofisk forskare – det finns inga ”negativa fakta”, den andra stunden lockas han ändå in i sådana som filosofisk författare.

I Lars Gustafssons oftast eleganta essä­prosa finns också en speciell osäkerhets­relation involverad. Man vet exempelvis inte riktigt vad som är fakta eller negativa fakta. Så heter det här att Alexander Humboldt var en stor universitetsreformatör, men det var i själva verket brodern Wilhelm som grundade Berlinuniversitetet.

Margareth Thatcher är kanske befryndad med premiärministern Margaret Thatcher medan Norcumberland varken är Cumberland eller Northumberland. I Prousts roman får inte hertiginnan höra om Swanns död utan hon får höra honom berätta om sitt framtida frånfälle. Vilket är en ganska avgörande skillnad. Åtminstone för Charles Swann.

Sedan heter det att Galilei dömdes till döden men Vatikanen nöjde sig ändå med livslång husarrest. Vem är Barak Obama? Kanske släkt med Barack Obama? Och ”historiefilosofen Nikolaus Lehmann” är sannolikt system­teoretikern Niklaus Luhmann. Bokens tankar om djupa språkliga och matematiska skillnader och tänkbara bryggor illustreras av boken själv.

Det är alltså stimulerande att färdas över Lars Gustafssons broar mellan litteratur och filosofi. Man förundras över kolossala genier som Riemann och får läsa utsagor som: ”I Anselms av Canterbury ontologiska gudsbevis i ’Proslogion III’ utvecklas som alla vet, idén att det inte är tänkbart ’non intelligere potest’ att Gud inte existerar.” Ja, det vet ju nästan alla, tillstår man lätt rodnande över allt man glömt att läsa från år 1077.

Det låter faktiskt också lite som deltabluessångaren Blind Willie Johnson: ”God don’t ever change”. Lars Gustafsson älskar genier. Gud är ett geni. Själv är författaren en ivrig men lite tankspridd skapare i sina egna böcker. Där finns det alltid ytterligare en bro att korsa. Efter 7,5 decennier skymtar man en aning den åttonde bron.