USA ska skicka representanter till Nordkorea för att avgöra landets behov av mat, skriver TT i ett telegram. Om mat, eller snarare svält, handlar också L A Times-korrespondenten Barbara Demicks bok Inget att avundas. Som amerikan har Demick förstås begränsade möjligheter att resa i Nordkorea, så hon väjer att intervjua avhoppare. Med hjälp av deras intimt personliga historier bygger hon upp bilden av den sista kommunistdiktaturen. Kim Il Sungs juche-socialism analyseras efter dess konsekvenser för enskilda medborgares vardagsliv. Bokens undertitel är just Vardagsliv i Nordkorea.

En av Demicks utgångspunkter är Sovjetunionens fall, vilket i Nordkorea innebar akut energikris och därmed svältkatastrof på 1990-talet. Två miljoner människor dog. Enligt Amnesty var så sent som 2006 fortfarande bortåt 40 procent av alla nordkoreanska barn undernärda. Utländskt mat­bistånd hamnar hos militären, eller säljs till överpris på svarta markader. Demicks text är oerhört detaljrik, och därmed svår­överskådlig. Koreahalvöns historia hade förtjänat ett eget kapitel, men allt är uppbyggt på flyktingberättelser. Det mest slående med dessa är den totala avsaknaden av organiserat motstånd. Överallt, även i de hårdaste diktaturer, brukar det finnas dissidentgrupper. Men Demicks intervjupersoner får var och en för sig upp ögonen för propagandalögnerna, inte minst när hungern skriker i kroppen. Kanske beror det på att angiverisystemet är än mer omfattande än det var i Östtyskland.

Men det är svårt att inte dra en kulturhistorisk slutsats. Den konfucianska auktoritetstron bäddar inte direkt för uppror mot de kära ledarnas galna vanstyre, som dessutom har religiösa övertoner i sin påbjudna kult. Avhopparnas ögonblick av klarsyn är som att ”komma fram till att man är ateist”.