Hur långt är det mellan Värmland och ­Wales? Det är inte utan att man börjar tänka på Göran Tunströms uppväxtskildringar under läsningen av Mari Strachans debutroman Jorden sjunger i B-dur. I denna fängslande berättelse om en barndom i en walesisk småstad i mitten av 1950-talet, finns samma slags blandning av mytologiska skrönor och lyriska drömmerier, vardagsrealistiska beskrivningar och dunkla familjehemligheter.

Här finns ett mörker och en trasighet i människornas livshistorier, som gör minnena av detta traditionstyngda landsbygds-femtiotal märkligt gripande. Familjen som samhällelig enhet framstår som lika delar skydd och fängelse.

Huvudpersonen, den vetgiriga och grubblande tolvåringen Gwennie Morgan, ger sig ut på flygturer över det böljande landskapet. Hennes seende är stundtals av det översinnliga och visionära slaget och hon lär sig ett slags poetisk överlevnadskonst, ett försvar mot förnedrande behandlingar och utstötningsmekanismer.

Det speciella med den här boken är att den inte framstår som någon eländesbeskrivning, utan tvärtom fångar en ögonblickslycka i mötet med tingen, djuren, människoödena, trots att så mycket av vad som berättas framstår som sorgligt och vemodstyngt.

Kanske ligger det närmare till hands att jämföra med det lyriska tonläget i Dylan Thomas ­walesiska uppväxtberättelse Porträtt av konstnären som valp. Men Mari Strachans förmåga att väva samman det drömda och det verkliga vetter in i Tunströms värmländs­ka förvandlingsrum på ett sätt som suddar ut delar av tidsmarkörerna (Buddy Holly-affischer på väggarna, kladdiga lakritskarameller, närheten till andra världskriget) och ersätter dem med ett fritt fabulerande. Boken skapar sin värld.