Det måste sägas på första raden: Viveka Sjögrens I den tysta minuten mellan är en alldeles oerhört välskriven, ömsint och konstnärligt utformad bok. Det är Sjögrens debut som ungdomsromansförfattare; hon har tidigare skrivit och illustrerat bilderböcker. Men det här känns som ett verk av en författare med många romantitlar bakom sig.

Utgångspunkten är nog så traditionell; det handlar om en pojke som inte har kontakt med sin far. Torvi är fjorton år och har inte träffat sin pappa sedan han var sex och lämnade Island för Sverige med sin mamma. Under åren däremellan har längtan och hopp förbytts i ett tyst, automatiskt gubbjäveln så snart faderns gestalt dyker upp i Torvis minne. En dag kommer beskedet om pappans död och Torvi reser till begravningen. Det blir en såväl fysisk som känslomässig färd, ett smärtsamt grävande i det förflutna men också i det nuvarande, med gamla band att knyta om på nya sätt, ett sökande efter ett sätt att orka förhålla sig till det som varit och möta det som tiden gröpt ur.

Den ofta utnyttjade berättelsen om den frånvarande fadern blir hos Viveka Sjögren till ett spännande drama, renons på klichéer. Torvi har haft en fin uppväxt med sin mamma och sin svenska tillvaro. Men något fattas honom ändå, och hans vacklande väg mot insikter om sin pappas liv, om sig själv och sina rötter skildras på ett hela tiden balanserat sätt; de existentiella frågorna ramas in och mjukas upp av den handfasta vardagen, där särskilt den återuppväckta vänskapen med barndomskompisen Oli ger underlag för Torvi att stå på. En scen där fjortonåringarna kastar sig in i den för åratal sedan abrupt avbrutna leken med playmobil-gubbar är underbart komisk, både språkligt och sceniskt.

Islandsresan blir till en själslig äventyrsberättelse, stadigt förankrad på vulkanisk botten.