Det är gott om vilsna män i skönlitteraturen just nu. Knappt har jag hunnit ställa undan Erik Helmersons Den onödige mannen förrän Dingo, Dingo landar på mitt skrivbord.

”Den manliga frigörelsen är här”, lyder undertiteln på Leif Erikssons, Bob Hanssons och Martin Svenssons gruppförfattade roman, som ordinerar gruppkramen som bot mot vilsenheten.

Det handlar om män som offer; rädda, slagna, skamfyllda män som bär könsrollen som en Kalle Anka-mask, stel och fånig, över ansiktet. När Bernt på sin femtioårsdag introducerar storkramen väcks ett motvilligt intresse hos Hampus, Henrik och Olof. Med en mystisk hårtork som alibi bildas ett hemligt sällskap som träffas i en industrilokal. Först för att vila i villkorslösa famnar, senare för att prata ut. När kramens magi börjar verka tar livet nya vändingar.

Romanen är ojämn, och svår att få grepp om – inte så konstigt med tre författare. Å ena sidan finns skimrande ömsinta partier, inte minst i Henriks kapitel, som vackert försvarar det svaga i människan. Å andra sidan finns den skruvade intrigen, alla turerna kring hårtorken inte minst, som tar så mycket av romanens syre att det blir svårt för karaktärerna att få plats.

Humorn är drastisk, men saknar satirens skärpa; driften med vår tids genusretorik låter mer irriterad än skarp. Så vad är det jag läser egentligen? En lek med könsklichéer? Eller är det, hemska tanke, en feelgood för heteromän som känner en obestämd vrede mot frun och feminismen? Jag är osäker.

Som bäst fungerar Dingo, Dingo när historien slappnar av, glömmer sin frigörande mission, och bottnar i genomlevd erfarenhet. När det påstås saker om män som kollektiv blir det för svepande för min smak – och ibland lite beskäftigt. Jag hade utan att sakna dem kunnat hoppa över ungefär hälften av kramarna.