Först stals hela hennes barndom. Sedan stals hennes historia. Slutligen sjukförklarades hon.

Så skulle jag mycket kort kunna sammanfatta österrikiska Natascha Kampuschs egen berättelse om sina 3 096 dagar som källarfånge. Hon var tio år, överviktig och rotlös, när Wolfgang Priklopil 1998 kidnappade henne. Hon var 18 år, undernärd och misshandlad, när hon lyckades fly. Det är nog få som inte minns hennes öde (även om det möjligen med åren blandats samman med historien om Elisabeth Fritzl), och få som inte – åtminstone inledningsvis – upprörts å hennes vägnar och känt vördnad inför att hon lyckades både överleva och undkomma.

När jag nu läser hennes självbiografi skakas jag av tidsangivelserna. Flera av datumen sammanfaller med avgörande händelser i mitt eget liv. Det gör det väldigt verkligt. Där gick jag och var lycklig och samtidigt satt en liten, isolerad tolvårig flicka i en österrikisk källare och slöt ett avtal med sig själv:

”Den stora Natascha tog den lilla, som inte ens hade kvar sitt namn, i famnen och tröstade henne. Jag tänker hämta ut dig, det lovar jag. Nu kan du inte fly, du är för liten än. Men när du är arton tänker jag övermanna gärningsmannen och ta upp dig från fängelset.”

Hon höll det där löftet. Efter 3 096 dagar, vid fyllda 18 år, lyckades hon fly.

Världspressen kastade sig över nyheten. Bilder av källarhålan fanns snart att beskåda i vart och vartannat medium. Alla ville älska den mirakulöst återuppståndna Natascha Kampusch, offret, och hata förövaren Wolfgang Priklopil, monstret. Men så vägrade offret foga sig. Hon sa sig sörja Priklopils död – han ju tog sitt liv sedan hon flytt. Hon försökte berätta om komplexiteten i hans person och deras relation. Och snart gjordes hon ånyo till offer, genom journalisternas förvrängningar, genom experternas förklaringar, genom att fråntas sin subjektivitet och förklaras sjuk – allt hon sa var bara uttryck för det så kallade Stockholmssyndromet, att som kidnappningsoffer/gisslan identifiera sig med sin förövare på ett förvridet sätt. Därefter var det fritt fram att håna henne: hon sades sälja intervjuer för pengar (”exploatera sin egen olycka”), förlöjligades för att ha tackat ja till att ha en egen talkshow i tv och underminera sin egen berättelse genom att ha skaffat sig äganderätten till Priklopils villa. Var hon kanske i själva verket långt mer medskyldig än hon låtit påskina? Varför hade hon egentligen inte flytt tidigare? Det hade ju funnits andra tillfällen.

I sin bok återkommer hon till detta vid flera tillfällen:

”Brott av det slag som jag själv blev utsatt för bildar själva den svartvita stommen till begreppen gott och ont, som samhället stöttar sig på. Gärningsmannen måste vara ett vilddjur, för att man själv ska kunna bli kvar på den goda sidan. (…) Offret måste i sin tur förbli knäckt, annars går det inte att hålla ondskan stången. Det offer som vägrar ta på sig den rollen visar hur motsägelsefullt vårt samhälle är.”

På ett annat ställe skriver hon att vi behöver förövare som Priklopil för att kunna fortsätta blunda för det vardagsvåld som dagligen pågår omkring oss, också i skydd av borgerliga välskydda fasader.

När Kampusch bok (som skrivits med hjälp av två journalister, Heike Gronemeier och Corinna Milborn) kom ut i original för ett knappt år sedan refererades paradoxalt (eller typiskt) nog en av de viktigaste poängerna i hennes överlevnadsstrategi felaktigt i svensk press. I Aftonbladet påstods att Natascha Kampusch i boken beskriver hur hon tvingats kalla Priklopil för ”min herre”och ”maestro” och även knäböjt för honom när han begärt det.

I själva verket var det tvärtom. Just denna typ av underkastelse förvägrade hon honom, vilket också rubbade maktbalansen dem emellan. Hon kunde säga nej. Hon kunde tvinga honom retirera.

Vem var då Priklopil, denne ensamme, paranoide, pedantiske ingenjör som tillbringade varje weekend med sin mor? Natascha Kampusch avstår från att försöka ge något heltäckande porträtt. Men hon konstaterar att hon fick uppleva två sidor av honom som förmodligen var dolda för alla andra: hans starka begär att utöva makt och underkuva, hans omättliga längtan efter kärlek och respekt. Helt klart var han en människa som gått vilse ute i den stora världen – och sitt eget psyke – och försökte skapa sig ett kontrollerbart rike, eller om man så vill, ett så normalt liv som möjligt, genom att kidnappa en tioårig flicka och försöka omskapa henne till både slavinna och väninna.

Det är den strävan efter något normalt som även Natascha Kampusch så långt det gick höll fast vid för att överleva. Därför har hon också, vilket skär i hjärtat, än i dag lättare att minnas de små stunder de var människor inför varandra än alla de 3 096 dagar och nätter då han misshandlade henne.