De åtta berättelserna i Lantliga scener lyckas förena hyperrealism med drömlik absurditet och mästerlig personskildring med någonting ofullgånget, en känsla av att aldrig riktigt komma ända fram. Det är litet frustrerande, men jag tror att författaren helt avsiktligt arbetar med den effekten. Amos Oz verkar finna ett ironiskt nöje i att inte besvara de frågor han ställer.

Stämningen är sömngångaraktig i Tel Ilan, en israelisk pionjärby som håller på att bli semesterort. Liksom i drömmen letar karaktärerna ofta oändligt långsamt efter någon som de inte hittar: doktorn Gili Steiner får inte möta sin älskade systerson som skulle ha kommit med bussen och borgmästaren Benny Avni får inte tag på sin hustru som försvunnit och bara lämnat efter sig ett besked om att han inte ska oroa sig för henne.

I flera av historierna hamnar dessa sömngångare till slut i sängen, dock inte tillsammans. Den sjuttonårige Kobi Ezra har till exempel ingen lycka med den trettioåriga bibliotekarien Ada Dvash som han förälskat sig i. Man söker efter varandra men finner ingen, känner saknad men vet inte riktigt efter vad. Man vill lägga sig till ro och intala sig att läget är lugnt.

I ett av husen bor Pesach Kedem, en vänsterpolitiker som blivit en besviken och argsint gammal gubbe. När han försöker sova på nätterna hör han ljud under sig som om någon grävde. Kan det vara den arabiske studenten de har inneboende och som kanske inte tycker om dem? Nej, unge Adel klagar också på ljuden och verkar för övrigt ha en mycket sansad syn på etniska konflikter.

Ett sömnigt Israel störs av krafter som gräver och ”underminerar grunden”? De som tycker att symboliken är för uppenbar bör reda ut vad den ska betyda för oss andra. Lantliga scener är en stor liten bok och om det finns något problematiskt med den så handlar det om författarens försiktighet snarare än om övertydlighet.