Originalupplagan av Det amerikanska folkets historia gavs ut 1980. Historikern Howard Zinn vände ut och in på historiebeskrivningen när han berättade folkets historia och ifrågasatte många ledare. Boken har blivit en klassiker, i många politiska kretsar en oumbärlig bok, och Zinn var en eftertraktad föreläsare fram till sin död förra året.

I memoarerna Man kan inte vara neutral på ett tåg i rörelse skildras flera rörelser i den amerikanska nutidshistorien ur hans personliga perspektiv. Zinns ambition i boken är att åter visa hur demokratin handlar om mer än sittande regeringar och parlamentariska val. Om den mänskliga möjligheten att ta ställning och gå samman och förändra. Zinn är en utmärkt berättare och gestaltningarna av både medborgarrättsrörelsen och kampen mot Vietnamkriget är såväl spännande som inspirerande.

Däremot finns det få saker som bjuder särskilt mycket motstånd hos läsaren. Zinns egna erfarenheter och hans starka drivkraft att använda dem i både undervisning och text har skärpa, men det färgar inte av sig på hans argumentation. Den saknar ofta udd och utmynnar i stället i en floskelbetonad retorik om varför krig aldrig är en bra lösning. Boken står på två ben: Ett självbiografiskt och ett argumenterande. Det blir ibland alltför uppenbart att det ena haltar och att Zinn hellre skulle lagt all tyngd på erfarenheter och berättande i denna bok.

Det är synd, för memoarerna är i stort både en stor berättelse om medborgarkamp och brinnande människor samt en påminnelse om att det fortfarande går att göra skillnad. Människor är varken passiva eller neutrala och kan åstadkomma mycket tillsammans. Arvet efter Zinn är trots allt ett hopp om att demokrati kan och bör vara mer än valurnor var fjärde år.