Tre ting kan inte döljas, berättar ett arabiskt ordspråk: kärlek, rök och en man på en kamel. Det säger något om Anna Schulzes djärvhet som författare att hon strukturerar sin senaste roman, Att ringa Clara, efter dessa kategorier. Parad med en saklig ton finns en dimension av drömspel och hur röken och kamelen kommer in i bilden bör inte avslöjas.

Schulze debuterade 2006 med en uppmärksammad novellsamling betitlad Brist – och längtan efter det som åtminstone tillfälligt kan mildra detta tärande tillstånd ljuder starkt även i det nya verket. Den medel­ålders jagpersonen Carolin känner att hon lider brist på det mesta: bostad (hon håller på att skilja sig), barn, kärleksrelation, jobb (som violinist harvar hon i bästa fall runt som vikarie). Men mest av allt saknar hon Clara, bästa vännen som försvinner ibland, fast aldrig så länge och spårlöst som nu.

I tillbakablickar återupplever Carolin sitt liv, i synnerhet den intensiva och såriga relationen med den självdestruktiva Clara. Hennes upptagenhet med väninnan gränsar till besatthet och i några närmast hallucinatoriska avsnitt flyter deras identiteter samman och får mig att tänka på Ingmar Bergmans Persona.

Anna Schulze går ytterst noggrant till väga när hon undersöker de båda kvinnornas förhållande. Hon vänder och vrider och vänder igen utan att tröttas och när man någon gång som läsare är nära att göra just det senare smittas man på nytt av författarens ihärdiga allvar och hennes raka, rytmiska, blankpolerade språk.

Med en egen karriär som violinist bakom sig är Schulze mycket sakkunnig i sin skildring av den musikervärld där huvudpersonen rör sig. Det konforma draget på Musikhögskolan där de manliga eleverna bemöts med större förväntan, den bistra arbetsmarknaden som nöter ner självförtroendet, men också lycksaligheten när musiken tar över och fyller varje liten vrå i själ och kropp så att ingen brist längre kan rymmas.