I ett förklarat ljus ligger den bland vitsippor och ormbunkar, miraklet som blir en vändpunkt i sjuårige Hermans ensamma, skolgårdshunsade liv. Är det en kraschad rymdkapsel eller bara lite dumpat metallskrot? För Herman och hans nyfunna vän Johanna råder det ingen som helst tvekan om att det är en himmelsk farkost som trillat ner på just deras ö för att bli en gemensam hemlighet.

Den ruggigt begåvade norrmannen Stian Hole är tillbaka med tredje boken om Herman. I Hermans sommar (-08) och Herman och eldsvådan (-09) har läsaren lärt känna huvudpersonen som en känslig, filosoferande kille som hellre hänger med sjuttioplussare än med jämnåriga.

Hermans hemlighet inleds med nationaldagsyra (med ingen mindre än Elvis som fanbärare) och utvecklas till en skir och naivt robust kärlekshistoria mellan två tvillingsjälar som är kassa på fotboll, inte vill bli vuxna och som gillar att prata om Gud och Gagarin.

Det börjar alltså med en exakt tidsangivelse, men när vi rör oss in i skogen, där rymdkapseln manifesterar barnens drömmar och gemenskap, så blir tiden mer öppen till sin natur. Ett myller av vitsippor ackompanjeras av mogna hallon, svamp och rönnbär och en enorm fullmåne lyser upp dagen. Också rummet böjs enligt känslans grammatik – tillsammans med Johanna vidgas den lilla skogstjärnen till ett hav.

Som tidigare leker Stian Hole med anatomi och perspektiv i sina underbara photoshop-collage där foto samsas med gamla vykort och tecknade fynd ur floror. Bildfragment återkommer inom och mellan böckerna och skapar underfundiga förbindelser. Stämningsregistret är brett; från en hammershøisk kontemplativ bortvändhet till färgsprakande, närmast karnevalisk intensitet. Och på något sätt lyckas Hole gestalta barnens första förälskelse så att den verkligen känns som den första i världshistorien.