När Reidar Jönsson sent omsider följer upp sina omtyckta hundböcker (Mitt liv som hund, 1983 och En hund begraven, 1988), är det med en historia som frånsvär sig all logisk händelseutveckling men ändå rullar på i välbekanta hjulspår. Det låter lite som en dröm. Och faktum är att huvudpersonen i nyutkomna Hundens paradis sover sig igenom drygt trehundra sidor. Om läsaren därmed står smått frågande inför hur platser och relationer hänger ihop med tidigare romaner, gör författaren det samtidigt ganska lätt för sig. Redan efter första kapitlet slocknar den åldrande hjälten i en vådligt skön fåtölj. Vem kan då hållas ansvarig för alla hans irrfärder och kvinnoeskapader?

Sedan Ingemar Rutger (som konstaterat att efternamnet Johansson blev för jobbigt) inledningsvis brottats till havs med en lax och räddats av en helikopter, tar helt enkelt hans upphovsman till det gamla Dallasgreppet. Visserligen bakvänt, men i alla fall.

Att påminna om hur en viss Bobby Ewing återuppstod i en tvålopera/duschscen efter att ha varit utskriven ur ett manus som visade sig vara en mardröm, är kanske aningen tjatigt. Men inte känns det mindre gjort att börja en berättelse med dråpligt fiskafänge och klantigt självmordsförsök, varpå den där döds- och livströtte kämpen försänks i djup sömn och drömmer sig fram (eller tillbaka?) till en dramatisk spion- och Casanovakarriär. På slutet kvicknar han till, åker till en Ica-butik för att skaffa käk och flörta in sig hos en tjej vid kassan. Varför ska man engagera sig i något sådant?

Antagligen av nyfikenhet för hur den en gång så känslige pojken egentligen kunde hamna där. I Mitt liv som hund framträder den unge Ingemar Johansson som ett slags pubertal Pippi Långstrump, med en mamma i himlen och en pappa i Söderhavet.

Fast annars är det just inte så mycket bevänt med killen. Han har komplex för sin breda näsa och får stryk av Saga, en boxande fotbollstjej som naturligtvis aldrig kan bli stor utan att ge upp det mesta av sig själv. Porträttet av den flickan är riktigt inkännande och fint. Men hon försvinner. I stället blir det Ingemar som i En hund begraven går till sjöss (men minsann aldrig till några horor!), ältar sin svåra uppväxt och gifter sig med en bedräglig barndomsbekant. Berättelsen börjar och slutar med äktenskapligt uppbrott. Däremellan ges tillbakablickar på en yngling som härdats i hamnslagsmål och hajattacker, men som värnpliktig aldrig förmåddes avrätta en framrusande låtsashund.

Tiderna förändras, och så även hundmetaforiken. I den nya boken är den uppstoppade schäfern utbytt mot ett rävskinn. I ett kapitel drömmer Ingemar om gangstermakan Carla, som syns rasta jycken på Strandvägen men egentligen bara drar omkring på en pälsbit. Man kan ju inte våga sig ut sent på kvällen utan sällskap. Romanens kringirrande hjälte har återvänt från ett uppdrag som snokande ambassadtjänsteman i Bryssel, men det är endast en av många bedrifter som fått plats mellan pärmarna.

Innan han vaknar upp i den sköna fåtöljen har Ingemar Rutger hunnit avverka en räcka fruar och älskarinnor, och dessutom börjat sörja en cancerdöd sambo. Han har därutöver verkat som amerikansk krigspropagandist, grundat ett gurkätande holistiskt sällskap och fått två tjurfäktande döttrar.

Man kan bli matt för mindre.

Egentligen är det ointressant vad en uppdiktad figur kan tänkas ha upplevt i sovande eller vaket tillstånd, men varför avsluta en romansvit med en maratondröm? I Hundens paradis är den hunsade pojken och klassmedvetne underdoggen ersatt av en buttergubbe. Visst är det något rörande över all ömklighet, gnäll och skrävlarmentalitet, allra helst som huvudpersonen förmodligen insett sina fel och brister.

Problemet är att det inte är någon riktig ordning på romanen. Reidar Jönsson hade med fördel kunnat rensa bort det värsta av äventyr och festligheter. Av ett välskrivet och bitvis roligt hundboksprojekt blir nu mest en osorterad sammanfattning, som i sin strävan att smälta samman tidsanda och människoöde tyvärr famnar alltför brett.