Marguerite Duras roman De små hästarna i Tarquinia (Lind & Co, översatt av Suzanne Palme), om uttråkade och bortskämda semesterfirare en torr och het sommar i Italien, kom ut 1953. Året därpå levererade det unga stjärnskottet Françoise Sagan sin roman Bonjour tristesse, om en semester på Rivieran. Det slår mig nu att det finns beröringspunkter.Inte bara det att Sagans titel hade passat utmärkt även för Duras roman. Senare har de, i sammanhang oberoende av varandra, lanserats som en sommarbok och en sommarlovsberättelse. Den gassande solen och hettan blir metaforer för en uppdämd sexualitet och otålig slöhet, som gör människorna irritabla. Jag inbillar mig att det är typiskt femtital efter kriget, de rika längtar efter lyx men vet inte vad de ska göra med sina liv.

Duras låter en olycka lägga sordin på semesterstämningen, när en ung minröjare sprängs till döds i närheten av turistbyn.

Det dricks osedvanligt mycket Campari i den här boken. Och det är sant att det finns något sömngångaraktigt nästan drogat i Duras stil, som är oskiljaktig från personerna. Men med små och exakta medel förskjuter hon mästerligt innehållet i replikerna så att komplexa sammanhang blottas.