Nyligen presenterade Forbes sin lista över världens rikaste personer. På tidskriftens hemsida bläddrar jag mig genom bilderna av gråhåriga och kostymklädda män. Det handlar om ofattbara tillgångar samlade på ett fåtal händer; här finns enskilda förmögenheter som motsvarar hundratusentals svenskars samlade årsinkomst.

Enligt de beräkningar som gjorts äger i dag två procent av jordens befolkning över hälften av alla jordens tillgångar. Samtidigt sjunker världens fattigaste ner i en avgrund av misär. Den urbana slummen växer explosionsartat och enligt FN bor i dag över en miljard människor i slumområden. Denna väldiga människomassa är en outsinlig resurs för de mängder av sweat­shops – från Manilla till Neapel – som förser den rika världen med billiga konsumtionsvaror. Geografen och samhällskritikern David Harvey har i det här sammanhanget påpekat att ”det globala proletariatet” är större än någonsin i historien. Och han har förmodligen rätt. Den som vill uppleva ”Dickensmisär” behöver inte försjunka i romaner från 1800-talet, det räcker att se sig omkring i världen.

Inför dessa fakta reagerar de flesta männi­skor med ilska; djupa orättvisor är något som upprör nästan alla. Samtidigt är det förvånansvärt få som vill konfrontera de strukturer och maktförhållanden som upprätthåller denna världsordning. Vi lever i en tid av politisk apati. Vi lever med föreställningar om en global ekonomisk ordning som ingen rår på. Det enda som återstår, lär oss politiker, nationalekonomer och ekonomijournalister, är anpassning.

Därför är det en befrielse att läsa den brittiske litteraturkritikern och litteraturteoretikern Terry Eagletons bok Why Marx was right. Inte nödvändigtvis för att jag håller med om allt, utan för att Terry Eagleton vågar tro på möjligheten att klä av kapitalismen dess mörka kostym och visa att förändring faktiskt är möjlig – och nödvändig.

Det finns få historiska personer som framkallar så mycket känslor som Karl Marx. I de allra flesta sammanhang blir den som lyfter fram Karl Marx bannlyst från diskussionen. Jag undrar om det ens finns några social­demokrater som i dag vågar hänvisa till Karl Marx – trots att hela den moderna arbetarrörelsen står i en enorm intellektuell skuld till honom.

När Karl Marx kommer på tal reagerar de flesta människor med ryggmärgen och börjar tala om terror, diktatur och folkmord, eller om naiva utopier, barnsliga fantasier om jämlikhet och föråldrat prat om klasser och orättvisor.

Det är intressant hur en snårig teoretiker från 1800-talet kan väcka så mycket känslor. Men frågan är hur många som egentligen försökt att sätta sig in i Karl Marx tankar och teorier och hur många som bara ser Stalins terror, Röda Khmerernas skräckvälde och DDR-tidens stagnation när de påstår sig veta något om Karl Marx.

Terry Eagleton visar på en lättillgänglig och underhållande prosa att vi faktiskt har en hel del att lära av Karl Marx, bara vi vågar titta bortom de mest förekommande fördomarna och vanföreställningarna om marxismen.

Utgångspunkten för hans bok är tio av de vanligaste påståendena om Karl Marx tänkande. Terry Eagleton frågar sig till exempel om det är otidsenligt att tala om ett klassamhälle, om marxismen är en teori som reducerar allt till ekonomi och om den är en omogen utopi. Och han visar att marxismen är en betydligt rikare och mer öppen teori om historiens utveckling och ekonomins väsen än vad den brukar beskrivas som.

Att den beskrivning av kapitalismen och klassamhället som Karl Marx ritade upp i mitten av 1800-talet fortfarande har giltighet borde egentligen ingen kunna tvivla på. Statistiken talar sitt tydliga språk; orättvisorna och koncentrationen av kapital är desamma då som nu. Den postmoderna och postpolitiska samtiden är kapitalism på högvarv – precis på det sätt som Karl Marx beskrev att den skulle utvecklas.

Mer komplicerat och viktigare att diskutera är i stället Karl Marx syn på historiens drivkrafter och människans natur. Och här har Terry Eagleton mycket att ge. Han påpekar att Karl Marx mest grundläggande idé är insikten om att vi människor först som sist är fysiska varelser, fullständigt beroende av varandra och av vår omgivning. Det är här historien startar för Karl Marx. De frågor vi alltid måste börja med är: Hur ordnar vi vår försörjning? Hur ser våra relationer ut? Vår arbetsdelning? Det handlar, med andra ord, om ekonomi i sin allra mest grundläggande form: Hur tar vi hand om dem som inte klarar sig själva, barn, gamla och sjuka? Vem tillåts äta sig mätt och vem måste hungra? Vem måste arbeta hårt för sin överlevnad, och vem kan leva på överskottet från andras arbete?

Det som är intressant med Terry Eagletons bok är att den först och främst är en bok om realisten Karl Marx, inte teoretikern. Det är som om Karl Marx talar till oss över århundradena och säger: ”Släng böckerna och teorierna! Lämna skrivborden och institutionerna och gå ut i världen och se hur den ser ut i verkligheten. Börja i det lilla. I den vardagliga tillvaron för människor världen över och arbeta er uppåt. Jag lovar, ni kommer att se helt andra saker än dem ni uppfattar när ni ser världen från styrelserummen och genom de politiska institutionernas lins.”

Det är en vacker uppmaning. Och i den bemärkelsen borde vi alla vara marxister.