En morgon när jag var i tolvårsåldern var grisarna på gården inte kvar. Jag brukade gå ut och ropa till dem, ge dem mat och småprata. Alla hade var sitt namn och säregna personligheter. Jag öppnade dörren till ett av uthusen. Från taket hängde fem flådda kroppar. Inga ögon som mötte min blick. Bara död. Grisarna var inte längre kännande, kommunicerande varelser, utan kött. Det var den dagen som jag blev vegetarian.

I Jonathan Safran Foers första fackbok Äta Djur är det den moraliska och kulturella aspekten av djurhållning som står i fokus. Hur kommer det sig att vår hund sov på soffan och betraktades som en del av familjen, när ett djur med ungefär samma intelligens och egenskaper fanns till i egenskap av köttproduktion?

Varför sätter vi inte den moraliskt grundläggande känslan av att inte vilja skada levande varelser och natur i relation till den plågsamma behandling som söndagssteken innebär? Hur kommer det sig att smaken är undantagen från de etiska regler som styr våra andra impulser?

Jag förväntade mig att Foers uppgörelse med köttindustrin och djurätandets etik skulle stryka min fortfarande övertygade vegeterianism medhårs. Men så enkelt har han, tack och lov, inte gjort det. Inte för någon.

Djupgående, med en personlig röst och stilistisk lätthet gör han exempelvis upp med vegetarianlivet som identitetsmarkör och positionering. Lika intelligent ifrågasätter han polariseringen mellan att aldrig äta kött och att se det som en naturlig del av varje måltid. Allt behandlas med humor, ömhet och en osviklig skärpa.

Kapitlet där han gör upp med dem som framhåller närproducerat kött som det bästa alternativet är ett lysande exempel på hur han lyckas sätta kulturella aspekter under lupp.

Varje år avlivas oerhört många sällskapsdjur i västvärlden. Att inte äta upp dem är ett oerhört energislöseri och mer närproducerat än så blir det knappast. Hur kommer det sig att vi inte äter upp någons gamla hund, när det anses normalt i många andra kulturer? Så enkelt punkterar Foer ett vanligt resonemang och bjuder dessutom på recept på hundgryta.

Genom att bredda perspektiven kring mat och ätandet av djur når Foer så mycket längre än många tidigare har gjort. Han diskuterar mat som kultur och vår nostalgiska känsla av kött och fisk som något genuint. Hans mormors besatthet av måltiden, efter svåra krigsår, ställs mot dagens industrialiserade djurhållning där den genuina lantbrukaren är ett minne blott. Matens betydelse i våra sociala band, som tröst och identitetskänsla behandlas utförligt och med personliga anekdoter.

Boken består av många hårda fakta kring hur illa levande varelser mår i de djurfabriker som skapats för att möta en industrialiserad världs efterfrågan på paketerat kött i diskarna. Foer bidrar med insikter kring slaktmetoder och sätter ständigt djurens emotionella och fysiska lidande i relation till människans. Med enkla medel visar han vilket oerhört energislöseri och miljöhaveri som köttätandet innebär. Han berättar om djurens naturliga liv och kontrasterar mot hur ett kort liv i djurfabrikerna ter sig.

Likaså påtalar han skickligt utfiskningen av haven och det enorma slöseriet med den bifångst som inte äts: ”Tänk dig att du skulle bli serverad en tallrik sushi. Men på tallriken ligger också alla andra djur som dödats för din sushiportion. Den tallriken skulle behöva vara sådär en och en halv meter i diameter.”

Samtidigt finns en resonerande, aldrig pådyvlande ton. Det är oerhört kunnigt, väl researchat och med mängder av källor.

Som bäst blir Foer annars när han släpper de fakta som talar om den globala misshandeln av djur och miljö och i stället talar utifrån sin egen blick. Från djurfabriker och slakterier blir lidandet som tydligast. Skickligt sammanfogas den breda bilden av dagens djurförtryck med den personliga blicken och kulturhistoriska referenser såsom Jaques Derrida och Frans Kafka.

Med en bred idéhistorisk kunskap och en djupt intelligent genomgång når Äta Djur längre än någon bok om köttätande gjort hittills. Foer är inte bara en av samtidens mest framstående skönlitterära författare, utan också en fackboksstilist av rang.

Äta Djur kommer knappast att lämna någon oberörd och når längre än någon enskild djurfabriksskandal lyckats komma. Frågan är hur läsare, bortom oss redan övertygade, ska lockas till läsning om den verklighet man gärna blundar för i sitt Big Mac-ätande.

Som Foer visar är det alltför obekvämt att se konsekvensen mellan maten på tallriken och både plågade varelser, döda hav och världsekologiskt haveri.