Den gamle mannen bär med sig en tygpåse med jord från det krigshärjade hemlandet och en liten flicka som han håller fast vid som sitt enda hopp och sitt största ansvar. Hemma finns bara förstörelse, Monsieur Linh har förlorat allt och är nu flykting i ett främmande land där allting är doftlöst och obegripligt. När han vågar sig ut i staden som han har hamnat i så möter han Monsieur Bark, en man som blivit änkling och behöver någon att prata med.

Trots att de inte kan förstå varandras språk så blir de vänner. Linh från ett land i Sydostasien hälsar med orden ”Tao-laï” och fransmannen tror att det är hans namn. Flickan som Linh bär på heter ”Sang diû” vilket betyder ”mild morgon”, men för den nye vännen låter det som ”Sans Dieu”. Gemensamt har de två männen ensamheten och sorgen och då behövs inget språk. När allt är förlorat kan man ändå mötas och lyssna efter ”ett slags sår som rösten understryker, som går bortom orden och språket, något som går rakt igenom rösten likt saven som stiger i träden utan att man ser den”.

Philippe Claudel är en författare av den sorten som räknar med läsare som förmår läsa genom tårar av rörelse, och det är inget fel med det. Det brukar vara hans styrka. Jag hade gärna framhållit honom som exempel på att man inte behöver sentimentalitet för att gripa och att medkänsla kan skildras som någonting enkelt och självklart.

Men så glider berättelsen i Monsieur Linh och den lilla flickan över i det melodramatiska och författaren avslöjar mot slutet en sak om titelns lilla flicka som han hela tiden hållit hemlig. Man förstår att det som verkade vara så känsligt skrivet i högsta grad var genomplanerat för starkast möjliga effekt. Först blir man alltså berörd men sedan ser man att det finns ett slags manipulativt drag i intrigen och lägger ifrån sig romanen med väldigt blandade känslor.