Vad händer den som trotsar en härskande våldskultur? När någon ställer sig upp och säger nej? Gabriel Byström har läst Den onödige mannen och konstaterar att Erik Helmerson har mer att säga om moral än om renoverade innerstadskök.

Journalisten och författaren Erik Helmerson har i Den onödige mannen skrivit en lite märkvärdig bok. I förhandsdiskussionerna har det hetat att Helmerson – till vardags filmkritiker men just nu ledarskribent på DN – försöker återupprätta den bespottade medelklassens heder. Det är inte riktigt sant även om romanen kan läsas som en berättelse om en uppgiven medelklassmans jakt efter meningen med livet. Men att bara stanna där är ett misstag. Erik Helmerson har mer att säga om moral än om renoverade innerstadskök.

Den onödige mannen är en roman vars berättaraxel rör sig runt centrala moralfrågor. När ska vi gripa in? Bör vi göra det oavsett eventuella konsekvenser? Och det har mindre med klass och mer med ett allmänmänskligt förhållningssätt att göra. Att det kan få konsekvenser vet vi. Vittnen som hotas och plötsligt inte minns, vittnen som ändrar sina berättelser mellan tings- och hovrätt, åklagare som lever under hot. Allvaret markeras omedelbart. Det inledande citatet i Erik Helmersons andra roman är hämtat från apokryferna, Jesus Syraks vishet. Budskapet är tydligt: du väljer. Ditt liv är inte predestinerat.

I centrum finns Peter, en man på drygt 40 med ett sedan länge passerat bäst före-datum. I grunden en begåvad journalist som var snubblande nära att få Stora journalistpriset för tio år sedan. Peter lever i ett dött förhållande, relationen till tonårsdottern är lika nedkyld som den till hustrun. På jobbet har han halkat allt längre bort ifrån de stora uppdragen. Vänkretsen består i huvudsak av den gamla kompisen Carl, en framgångsrik, handlingskraftig ekonom med självklara svar på det mesta.

Peter plågas av ett sviktande självförtroende och en accelererande känsla av meningslöshet. Eller snarare, en känsla av att inte vara behövd. ”Jag är fan den onödige mannen. Så fruktansvärt onödig.” Ett stilla konstaterade i ett samtal med bäste vännen. Korta återblickar till barndomen, en barndom fylld av ångestfyllda dagar i skolan med omgivningens skratt och hån. Här ges nycklar till karaktären, till den bristande självkänslan, till oförmågan att ställa sig upp och kräva sin rätt.

Erik Helmerson kan sin dramaturgi. Han bygger scener med van hand, skildrar relationer med precision. Inte minst mellan huvudpersonen och dennes fru där permafrosten till sist inträder. Somligt hade vunnit på mer noggrann karaktäristik, några porträtt blir väl karikerade. Samtidigt är det drivet berättat.

En dag skickas Peter till London för att göra en stor och viktig intervju. Presskonferens, röda mattan. Efter första ölen vet vi att det kommer att gå åt skogen. Fylla, bortfipplade biljetter, missad intervju och ett bottenlöst uselt raggningsförsök. Ångesten fyller sidorna, huvudpersonen flyger hem med svansen mellan benen.

Och detta är möjligen inte särskilt originellt. Män i 40-årsåldern med livskrisen bakom hörnet är en ganska vältrampad stig. Det kan bli både självömkande, generationssmekande, och vämjeligt i största allmänhet. Men här finns några parallella händelser som ställer viktiga moraliska frågor, och samtidigt leder till en trovärdig och tankeväckande karaktärsutveckling.

I början av boken finns en nyckelscen i en simhall. Dottern blir antastad av ett gäng killar. Pappan försöker agera bara för att upptäcka att hans auktoritet är devalverad. Förnedrad och rädd vandrar han iväg. Senare inträffar en incident på läktaren under en fotbollsmatch. Några kortsnaggade killar framför Peter kastar mynt, skriker och hotar. Erfarenheterna från barndomens golgatavandringar i skolkorridorerna, ångesten efter att ha misslyckats försvara sin dotter i simhallen leder till ett nytt ställningstagande. Huvudpersonen kallar på polis, anmäler och gör sig beredd att ta konsekvenserna. För konsekvenser blir det. Hot, fruktan, kraschade relationer. Just detta – hotets kraft och destruktivitet – skildrar Erik Helmerson utomordentligt. Och parallellt med det huvudpersonens utveckling. Steg för steg återerövras självkänslan trots att världen runtomkring faller samman. Det är en ganska fin slutbild.