”Endera dagen, av ren och skär masochism, ska jag sammanställa alla anteckningsböcker från den tiden under titeln Det okända universitetet och från och med det ögonblicket kommer jag att kunna arbeta med lite mindre dåligt samvete”.

Så skriver Roberto Bolaño, den store chilenske exildiktaren som avled 2003 på ett sjukhus i Barcelona i väntan på en levertransplantion, i ett brev till vännen Antoni Garcia Porta daterat april 1985.

Till eftervärldens tacksamma lycka höll Bolaño sitt löfte. Denna till valörkänslig svenska översatta volym på 471 sidor för i dånande, bildstormande bevis att poeten Bolaño är lika vulkaniskt storslagen som prosaberättaren bakom De vilda detektiverna och det suggestiva storverket 2666 (på likaledes lysande svenska i fjol). Det var några år in på nittiotalet som Bolaño, som då hade fått sin diagnos, tog itu med det gigantiska maskinskrivna manuskriptet, som dokumenterar författarskapets första decennier och där döden är gjord ”Av stolar, av extra fina skymningar,/ av pistoler som våra / bästa vänner smeker” och poeten skriver ”till sig själv som en pil / i pannan på vintern”.

Det okända universitetet kom ut i sin helhet fyra år efter Bolaños död, så det är först med denna volym hela författarskapet låter sig överblickas.

Om överblick nu alls är möjlig, för här spelar Bolaño över ett minst lika stort stilistiskt register som i romanerna.

Med tvära, branta övergångar slungas läsaren från enkel bejakelse av ögonblicket – ”två öl på en uteservering / i Barcelona. / Och måsar./ Inte så tokigt”– till erotiskt högladdade bildvirvlar där ”ordet kalejdoskop rinner som saliv” från en flickas läppar, är poesin lika omöjlig att korrigera som våldet.

Hos Bolaño befinner vi oss vid samma skärningspunkt mellan dikten och den hela tiden närvarande, fysiskt påtagliga döden.

Det är döden som ger dikterna den framåtriktade energi som får filmscener att övergå i filosofiska reflektioner, som i sin tur förvandlas till ett ode tillägnat de hårda killar som inte dansar, som strax muterar till prosalyriska noveller om Gym Moctezuma där alla ”verkar obekymrade förutom kungen som med stel blick tittar ut från muralmålningen” – och allt strömmar läsaren tillmötes med en obesvärad och ändå stramt koreograferad intensitet.

För under och bakom bildspråkets muskulösa obändighet och fräna realism, kryddad med politiskt agitatoriska utfall, som det mot ”spanskspråkiga poeter ... skickliga i den svåra konsten att överleva i utbyte mot exkrement” och som lovar Roberto att de ska se till att han försvinner, är Bolaño till allt annat en om traditionerna hypermedveten poet, en stenad Goya ”på dödens diskotek”.

Traditionerna i plural, nota bene.

För Bolaño konfronterar snarare än åkallar William Burroughs och Shakespeare, SF och Platon, Lorca och Paz och genom att ömsom smickra ömsom mucka gräl, besvarar han med poetiskt våld det våld som får ”de subversiva komponenterna / I antologierna att försvinna”.

Det slår gnistor om den dialogiska friktionen mellan idéer och handlingar, ord och illdåd, sexualitet och åldrande, gnistor som tänder en präriebrand som släcks av vindens / förtryckets sandridå för att blossa upp åter och åter på en flickas läppar.

Som här, i diktsviten Den rödhåriga (för övrigt den mexikanska beteckningen på mannens könsorgan!):

Ögonblicket Chile det styva ögonblicket som tillhör hans

rödhåriga tjej och hennes ensamhet

En väg försedd med spjut hans föreställning tar emot

förlorerskan genom en gungande axel

Rödhårig genom bestigning ryggen höfterna upprivna

fasthållen i ensamheten

I den omutliga fördelningen av skugga och ljus, plåga och extas, dröm och mardröm, blir Det okända universitetet som just Goyas bildsviter, en iscensättning av ondskans och godhetens gåta, de siamesiska tvillingar sammanvuxna hjärnhalva mot hjärnhalva, som kallas människa.

Till sist: vi är Anahì Giacaman-Rios och Maria Nääs tack skyldiga.

Att till svenska överföra en hel poetisk kontinent utan att spilla en droppe är en makalös bedrift som vittnar om den svenska översättartradition som för vårt språk och vår kultur är vad invandringen är för det demokratiska samhällsbygge egoismens jobbcoacher, aktiefond-och friskoletermiter tuggar i sig: ett överlevnadsvillkor, varken mer eller mindre.

Och mardrömmen sa till mig: du kommer att växa.

Du kommer att lämna bilderna av smärtan och

labyrinten bakom dig

och du kommer att glömma.

Men på den tiden hade det varit ett brott att växa.

Jag är här, sa jag, med de romantiska hundarna

och här kommer jag att stanna.