I den bästa av världar skulle girighet och korruption vara utplånade företeelser, skändningar och barbari minnen ihågkomna blott som dova skuggor i det förflutna; människor skulle vara lite mer förstående för varandras behov och önskningar. Det ser nu inte ut så, oftast inte ens på mikronivå, och kanske är utopier som denna meningslösa att ens reflektera över.

Men ändå, det är svårt att värja sig för tanken. För att över huvud taget kunna innefatta den i sitt eget universum måste man dock sannolikt börja gräva i de faktiska såren, ungefär som den amerikanska författaren Lionel Shriver gör.

Shrivers mästerverk hittills är givetvis Vi måste prata om Kevin från 2006, där hon med infernalisk skicklighet river ner den amerikanska idyllens alla skyddsvallar i skildringen av hur en till synes lyckad familj i själva verket när förövaren till en skolmassaker. Men även i sina andra romaner i svensk översättning, Dagen efter (2007) och Dubbelfel (2009), sätts vassa ord på hur banaliteter formar såväl den enskilde individen som omvärlden, och då oftast på ett mindre smickrande sätt.

Aktuella Priset man betalar utgör inget undantag. Från den lilla världens drömmar, förväntningar och till slut också olyckor – en kvinna drabbas av obotlig cancer just som hennes man beslutat sig för att familjen äntligen skall lämna allt för att leva ett nytt liv på den afrikanska ön Pemba, deras närmaste vänner har även de sjukdom inpå sig – begår Shriver ett fullkomligt rasande angrepp på hela det amerikanska systemet.

Denna roman tar lång tid att läsa, den är bitvis både pratig och enahanda, men lika utmattad som läsaren ibland finner sig bli, lika imponerad blir man av konsekvensen. För även detta är en stor berättelse av en mycket skicklig prosaist. Priset man får betala för att orka tycka om livet är ofta ofantligt, men ibland också, vilket Shriver visar, värt mödan.