Tre personer blir på olika sätt omhändertagna i Annika Thors nya roman Om inte nu så när. Arnold Cohen, tysk-judisk journalist och flykting, placeras 1940 i en svensk ”utlänningsförläggning”. Hans hustru, Ingrid, tas efter ett misstänkt självmordsförsök in på Beckomberga mentalsjukhus och parets spädbarn, Ruth, placeras i fosterhem.

Det är Ruth som långt senare – och i tredje person (utom ibland när hon inte kan avhålla sig från att bryta in) – berättar historien om sina föräldrar och om Sverige 1938–1943. Det är också hon som konstaterar att det finns ett ord i det svenska språket som hon aldrig upphör att förvåna sig över: ”omhänderta”. Ett verb som låter gott, ”ett uttryck för omsorg och omtanke”, men som har en betydligt mörkare baksida: ”att beröva någon hans eller hennes frihet”.

Arnold Cohens straffarbete för misstänkt spioneri drabbar såväl honom som hans hustru och dotter: ”i var och en skulle detta omhändertagande sätta outplånliga spår och ingendera skulle någonsin helt förlåta dem som bar ansvaret”.

Den där anmärkningen, som kommer precis före romanens korta epilog, är en sorts skugga från framtiden. Det är inte om detta romanen handlar, tvärtom beskriver den, förvisso med utgångspunkt i ett antal personliga öden, Sverige åren före och under and­ra världskriget. Annika Thor går inte under huden eller in i hjärtat på sina människor, i stället placerar hon dem – som i en både frusen och rörlig bild – i olika positioner i förhållande till den svenska neutralitets­politiken. Alla möts de på ett eller annat sätt vid den korsväg som vid den här tiden utgörs av Socialstyrelsens utlänningsbyrå. Vissa har makten att anvisa väg eller mota bort, andra tillintetgörs eller slår följe.

I verkligheten, liksom i romanen, handlar utlänningsbyråns arbete om hur Sverige, och andra länder, ska förhålla sig till de judiska flyktingar som försöker undkomma nazismen. Eller, som det också uttrycks, till den hotande invasionen av människor på flykt. Tyskvänliga, eller bara utlänningsfientliga, krafter i Sverige oroar sig över hur den svenska rasens renhet ska skyddas och/ eller över tillgången till arbete för den svenska arbetskraften. Därför kommer de arbetsföra män och kvinnor som har ett J stämplat i sina pass och saknar visum, en bra bit in i kriget att avvisas redan vid svenska gränsen. Därför beviljade svenska myndigheter företrädesvis inresetillstånd för judiska flyktingar som kunde visa att de inte tänkte stanna i Sverige utan skulle ta sig vidare till något annat land. Därför interneras under några år diverse utländska män – oönskade flyktingar, kommunister, desertörer – i arbetsläger i Dalarna. Därför antecknas två olika sorts ”raser”: svenskar och judar, i den utlänningsräkning som genomförs 1939. När Arnold Cohen i romanen ska besvara denna enkät anger han att han är till 62,5 procent jude. ”Hade frågan gällt min religiösa övertygelse skulle jag helt enkelt svarat nej. Jag är inte praktiserande jude. /…/ Men av sättet som frågan ställdes framgick att den avsåg min så kallade rastillhörighet. Jag besvarade den så exakt som det var möjligt.”

Det är detta tillstånd, snarare än människorna som får representera det, som står i fokus för romanen. Tiden, och staden Stockholm, står fram som bilder ur ett bara något bleknat fotoalbum. Röster ur mitt personliga galleri, släktens skamsna viskningar om att ”morbror T var nazist” eller stoltare om gömda norska motståndsmän, lägger sig i och lägger till. Och när några judiska båtflyktingar tillfälligt stationeras i min barndoms bibliotek (studiegården i Nynäshamn) för att kort därefter avvisas, ja, då griper texten som en klo.

Romantiteln, Om inte nu så när (med hälsning till Primo Levis roman Se non ora, quando?), saknar skiljetecken. Den kan därför läsas som det uppfordrande ”Om inte nu, så när?” eller med betoning på de två första orden, ”Om inte, nu så när”. Texten rör sig också mellan just dessa innebörder: å ena sidan aktörer som tvekar, väljer att handla eller inte handla, med mer eller mindre ödesdigra konsekvenser. Å andra sidan, historiska faktum som kunde varit annorlunda: om inte den svenska politiken varit så undfallande, hur många fler människor hade då kunnat överleva? Om inte chefen för utlänningsbyrån haft så svårt att ge uttryck för sin kritik mot den svenska flyktingpolitiken, vad hade då hänt?

Just skildringen av denne gråe chef, Stig Holmberg (vars verkliga förebild hette Kurt Bergström), är det som drabbar starkast. Hans vankelmod, hans ovilja att liera sig, hans försynta försök att mildra såväl det egna samvetet som den svenska flyktingpolitiken, hans magsår, hans ensamhet, hans skräck för att sanningen om honom själv ska komma ut. Han framställs huvudsakligen som en god människa, ändå gör han aldrig det som kanske skulle gjort det möjligt för honom att leva vidare med sig själv.

Inte bara Stig Holmberg, utan också flera andra anställda vid utlänningsbyrån och i den svenska statsapparaten, har sina verkliga förebilder. Så är också romanen baserad på samtida dokument – tidningsartiklar, protokoll, broschyrer, ögonvittnesskildringar, fotografier, brev … I hög grad är det material som Thor använde redan för debuten med ungdomsromanen En ö i havet 1996, även om hon i efterordet konstaterar att tillgången till information i dag är en helt annan. Till skillnad från för tjugo år sedan har frågan om Sveriges förhållningssätt till det Tredje riket blivit ett etablerat forskningsfält.

Ändå behöver vi påminnas. Och det är så jag läser Thors roman. Det är så mycket vi tror att vi vet och så mycket vi snabbt glömmer. Förintelsen i sig ska inte jämföras med något annat. Men de argument som de flyktingfientliga rösterna i romanen ger uttryck för genljuder av sådant som är otäckt samtida. Vilka ska tvingas vända vid gränsen? Vilka ska avvisas? Vad och vem är det egentligen som lever under hot?