Den ena en folkskygg korsordskonstruktör, den andre en datakodsknackande tonåring. Från var sitt håll strålar de samman och löser en kuslig gåta i förskolemiljö. Om vardagshjältarna i Sara Lövestams (född 1980) andra roman snuddar vid klichébilden av ett omaka par med olika bakgrund och kompetenser, känns i vilket fall deras uppgörelse med övergrepp och svek både livsviktig och sorgligt aktuell.

I centrum för Lövestams I havet finns så många stora fiskar står det lilla bråkiga men lydiga barnet, som i lojalitet med hotfulla vuxna lärt sig att tiga om rätt saker. Vem som värst kommer att förgripa sig mot femårige Malte är inget som avslöjas till en början. Kanske inte ens i slutet, trots att den fönstertittande korsordskonstruktören och den datahackande dagispraon då tillsammans larmat media om mannen som parallellt med att skriva på en pedofilmejling-lista, charmat in sig på den lokala förskolan.

Den för tillfället räddade pojken lever ju i en dysfunktionell familj. Efter allt som uppdagats rusar den hårdföre styvpappan Ove i väg för att spöa förövaren.

Vid det laget har även läsaren förstått att till och med en blond, trevlig typ som berättelsens Roger kan bete sig bedrägligt och vidrigt mot barn. Den som tafsat och dragit av tröjor, fotograferat och till sist försökt föra bort den allt motvilligare Malte, är alltså inte transsexuella ordvrängaren Liv eller mörkhårige högstadiekillen Nozat. I sin ambition att pröva och punktera fördomar blir Sara Lövestam ibland ganska yvig. Här finns plats för många ord och infall, men den röda tråden består av människors beroende och utnyttjande av varandra.

Att läsa Lövestam är lite som att lösa ett misslyckat korsord. Somligt är krystat, fast samtidigt är det kanske skönt när inte allt går ihop och att det någonstans finns en öppning för Malte.