I efterskriften till sin nya roman Efter honom, syndafloden skriver Per Planhammar att han drabbades av Jack Kerouac i tonåren. Då greps han av det livsbejakande i Kerouacs prosa, liksom av den obändiga frihetsdrömmen.

Passionen, för det handlar om passion när man grips av en författare i den åldern, har resulterat i flera översättningar och en antologi med beatlyrik. Och nu skriver Per Planhammar en roman om sitt gamla identifikationsobjekt.

Han utger sig dock inte för att kunna formulera en sanning om Kerouac. Planhammar skiftar mellan olika uttrycksmedel. Långa passager är skrivna på neutral prosa i tredje person, som för att nagla fast de yttre omständigheterna: beroendet av modern, de många flyttningarna även efter luffaråren, sökandet efter rötterna i Bretagne, den tilltagande alkoholismen och Jack Kerouacs tragiska framträdanden i intervjuprogram på tv, där han var konstant berusad och gav ett omväxlande förvirrat och arrogant intryck.

Sedan rör sig Planhammar in i gestalten och Kerouacs tänkta upplevelser. Men rörelsen markeras inte med ökade anspråk på sanning, utan med stilistiska medel. Prosan blir rörligare, Planhammar låter den expandera i sidled med panoreringsbilder där iakttagelse läggs till iakttagelse i en allt bredare bild av Kerouacs upplevelse av världen.

Det är i stort samma teknik som Walt Whitman utvecklade i sin utåtriktade poesi för hundrafemtio år sedan och som förts vidare av arvtagare som Carl Sandburg och Allen Ginsberg, och som Kerouac omvandlade till rastlös prosa. Som för att visa frändskapen med den traditionen i amerikansk poesi låter Planhammar ofta högermarginalen förbli ojämn i dessa passager, även om han inte i övrigt använder Whitmans karaktäristiska prosaperioder.

Tekniken gör att Planhammar för in läsaren i en tänkt upplevelse hos Kerouac samtidigt som han markerar distans och osäkerhet. Distansen understryks av att han även för in andra röster i texten. Vi möter William Burroughs, Allen Ginsberg, Gregory Corso, Carolyn Cassady, Kerouacs förnekade dotter och många andra i fiktiva vittnesbörd. Det ger även romanen en pseudodokumentär karaktär, som påminner om intervjubiografin Jacks bok för drygt tjugo år sedan.

För egen del har jag stor sympati för Per Planhammars formmässiga avväganden. Liksom Sigrid Combüchen gjorde i Byron rör han sig i cirklar runt huvudpersonen, för att långsamt gå in i denna innan han på nytt rör sig utåt. Det är en ärligare metod än att lägga en inre monolog i en historisk gestalts medvetande. Alltför ofta innebär det inte blott ett falskt sanningsanspråk, utan också att gestalten förminskas till en kopia av den sentida författaren.

Men trots alla sidleds- och cirkelrörelser ger även Per Planhammar en bild av Jack Kerouac. Den kretsar kring sorgen över brodern Gerards död och konservatismen. Jack Kerouac var bara fyra år när hans fem år äldre bror dog. Hos Planhammar blir broderns död författarskapets urscen; där föds Kerouacs livstolkning liksom prosans legering av dödsmärkt frihetslängtan och visionärt uppskruvad rastlöshet.

Den andra konstanten är Jack Kerouacs politiska konservatism och katolska traditionalism. Han blev en lika ofrivillig som ovillig gisslan hos sextiotalsradikalismen, som inte såg det tragiska i hans gestalter eller deras längtan efter ordnade förhållanden. Planhammar låter Carolyn Cassady vittna om hur triangelförhållandet mellan henne, dåvarande maken Neal (som stod modell för Dean Moriarty i On the Road) och Kerouac i all sin icke-konvenans också representerade ett familjeliv.

Han låter också Kerouac fara ut i otidigheter mot Ed Sanders (poet och sångare i The Fugs), poeterna Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti och de anarkistiska aktivisterna Jerry Rubin och Abbie Hoffman. Så understryker han individualismen och det politiskt icke-subversiva. Den omvälvning som Kerouac eftersträvade ägde rum i det inre. Buddha var långt viktigare än Marx och Bakunin.

Per Planhammar ger en tragisk bild av människan Kerouac. Men slår tragiken tillbaka på tolkningen av författarskapet? När jag för några år sedan började läsa om Kerouacs böcker slogs jag av ändamålslösheten i de drömmar jag identifierade mig med trettiofem år tidigare. Planhammar har läst Kerouac hela tiden. Ändå finns brytningen även i hans tolkning av Kerouac som ofrånkomligen tycks bli en väsensskild författare för läsare i olika åldrar, även hos samma läsare i olika skeden av livet. Att den brytningen framträder i hans roman om Kerouac gör den inte mindre tänkvärd.

Kanske kan vi också se en sådan brytning i konflikten mellan romanens tematiserade tragik och den motståndslöst framvällande prosan. Då blir prosaflödet en syndaflod, en gestaltad medvetenhet om skulden och flyktens omöjlighet.

Och romanen är, naturligtvis, lysande.

Fotnot: Magnus Eriksson, kritiker i Svenska Dagbladet, recenserar Per Planhammars bok eftersom den senare också regelbundet skriver litteraturkritik i Göteborgs-Posten.