Författaren Jan Henrik Swahn bestämmer sig en dag för att skriva en roman utifrån fiktionen att hans dagböcker brunnit upp. Han hinner knappt sätta punkt förrän han får ett brev om att alla hans ägodelar, inklusive dagböckerna brunnit upp i en anlagd brand. Livet har börjat efterhärma konsten. Eller är det tvärtom?

Han åker fram och tillbaka i tiden, tar tåget till S:t Petersburg, för att i nästa stund betrakta en gyttjebrottning på ett nöjesfält i Köpenhamn. Några rader senare sitter han på sin trehjuling för att lite längre fram ligga i famnen på en förlorad kärlek. Han träffar H. Sen träffar han L, och sen träffar han H igen. Hade livet kunnat levas annorlunda? Inte om man skall tro Michaux som säger att det är i misstagen som vi är oss själva trognast. Även berättelsens huvudfigur upprepar sina misstag. Ena stunden skyller han på slumpens tyranni, andra stunden på ett mönster av förträngda upplevelser.

Swahn är liksom många centraleuropeiska stormästare på jakt efter ”urberättelsen” om honom själv, men ju mer han försöker nagla fast den, desto mer lyckas den förstås undslippa honom. Han sicksackar mellan Knossos tempel, välmanikyrerade burksamlare, koncentrationsläger, tuggummi-planeter, flugsmällor och fiskbilar. Och så en dag – faller allt på plats och han försonas med världen både i och utanför honom.

Swahns svindlande resa genom minnets och slumpens labyrinter är en psykoanalytisk thriller på hög nivå. Bokens styrka är den sympatiska och starkt humoristiska berättarrösten. Den kontrollerande allvetaren har lämnat plats för den irrande icke-vetaren. Det är förvisso ett manipulativt berättargrepp, som inte minst påminner om Victor Sebalds vidunderliga tidsresor, men med risk att låta naiv, jag är övertygad om att Swahn kastat sig lika ovetande in i sin egen historia som vi själva. Vad som är sant eller falskt, verkliga upptäckter eller efterkonstruktioner spelar mindre roll. En god historia är alltid en god historia.