Bloggare som skriver romaner får inte sällan problem med gestaltningen. I Christina Stiellis debutroman Jag älskar dig inte blir det som så ofta: sidorna översvämmas av ändlösa beskrivningar av middagsmat, shoppingturer, kallprat och förflyttningar medan historien stampar på stället – 365 sidor hade lätt kunnat strykas ned till hälften. Ändå lyckas bloggande frilansskribenten Stielli bättre än många av bloggkollegorna. Under drivor av osorterade vardagsiakttagelser anas en relationshistoria som går utöver de iscensatta livsstilsreportage som är så vanliga i genren.

Det handlar om en skilsmässa, ett uppbrott och en återhämtning. Ett heteropar i övre medelklassen, Lotten och Per, lever i ett äktenskap som luktar femtiotal; han drar in stora pengar och hon bistår med full markservice samt självutplåning. Men när Per en natt uttalar de svartmagiska orden ”Jag älskar dit inte” rasar Lottens tillvaro.

Enligt förlagstexten handlar romanen om ”ett äktenskap i kris”, det låter vardagligt normalbesvärligt, men tillståndet är mer allvarligt än så. Att Lotten allt medan relationen faller sönder så envist fortsätter att bedyra Per sin kärlek trots att han beter sig som ett ärkesvin med borderline-drag – manipulerar, förnedrar, kör hela programmet med härskartekniker – berättar mer om vardagssadism och medberoende än om vardagligt äktenskapstrassel. Ytterst och djupast handlar det om vardagens osynliga våld, det som förfärande ofta kallas kärlek.

Varför vill vi stanna hos dem som plågar oss? Egentligen tror jag inte alls att det är den frågan som Stielli vill ställa, men den finns där ändå som en sårighet under ytan. Håll såret öppet , vill jag råda. Och stryk – stryk! Då kan det bli så mycket mer än ännu en snackig lättviktare i snyggt inredd villamiljö.