För oss som växte upp under det kalla krigets femtiotal och skedmatades med skräcken för att Lede fi därborta i Öst i sitt onda sinne smidde planer på att utplåna den fria världen med en atombomb kommer inte Wikileaks avslöjanden som någon överraskning.

I hög grad har vi ett författarskap att tacka för vår skepsis: med Call for the Dead från 1961 inledde den då unge Secret Service-agenten David Cornwall under pseudonymen – eller kanske täcknamn är en mer passande beteckning – John Le Carré, sin nedstigning i spionagets, svekens och mörkläggningarnas labyrinter.

Med Henning Mankell kan vi konstatera att Le Carrés betydelse för vår förmåga att ifrågasätta den förhärskande världsbilden är svår att överskatta: utan honom visste vi oändligt mycket mindre både om spionage under kalla kriget och om läkemedelsindustrins ohyggliga framfart i dagens Afrika.

Le Carrés underjordiska universum förbinder då med nu, Berlinmurens värld med inflödet av ryska knarkmiljarder i finanskraschernas pyramidspelsruiner. I livfull och skarp svensk språkdräkt intar den tjugoandra romanen, Vår egen förrädare, en självklar plats.

Huvudpersonerna i denna berättelse är det unga framgångsrika engelska paret Perry och Gail, som på lyxig tennissemester i Antigua träffar den ryske penningtvättaren och före detta Gulagfången Dima, en färgstark om än något schabloniserad gangster.

Dima, som formligen älskar Perrys fair play, känner flåset i nacken från de oligarker vars rikedomar han gjort vita som heroin och som gjort honom själv oljeschejkförmögen. Nu vill han få fristad i England i utbyte mot känslig, megatung information om penningflödet.

Le Carré växlar mellan inre monolog och indirekt tal när Perry och Gail blir förhörda om sitt möte med Dima av två säkerhetsagenter, den ärrade Hector och hans vapendragare Luke, och det måste sägas att romanen lider något av att vara återberättad.

Med jämna mellanrum jämför dessa båda bedrägeriets springschasar anteckningar, och vid ett tillfälle utmynnar samtalet i en tävling om det jävligaste de någonsin sett.

Hectors fasansfulla minnesbilder från Kongo och Lukes från Colombia, med regeringssoldater – ”med amerikanskt bistånd, förstås” – som har en heldag med tortyr till dessert, avtecknar sig mot en och samma fond: ”de där skitiga stålarna som skvalpar omkring, ondskans skörd.”

Berättargreppet gör att även om historien är lika suggestiv som dialogen är rapp och svängig, förblir gestalterna tvådimensionella illustrationer av sina levnadsberättelser och belägenheter.

Men i slutändan är den minsta gemensamma nämnaren mellan Vår egen förrädare och dess föregångare, med Smiley-sviten, Spionen som kom in från kylan och En perfekt spion som enastående höjdpunkter, just denna: att av osviklig solidaritet mot demokratin förråda förbrytelser i dess namn är att försvara den.