Dipak Mazumdar är född i Calcutta men bosatt i Sverige sedan 1960-talet. Precis som Ezra Pound kallar han sina dikter ”cantos”, och precis som Pound lånar han material ur all världens mytologier och diktcykler. Tvåspråkiga samlingen och doften var ett mörkt vattenfall är en personlig encyklopedi med motiv från Mahabarata till Homeros. Men trots alla mytiska referenser och symbolistisk och surrealistisk bildglädje är det personliga och det politiska framträdande. Här frammanas en karnevalisk värld av galen upplösning, en begärets dionysiska dans, som lika gärna kan vara en hinduisk vision av världsförstörelsen som Tristan Tzaras ”la demoralisation de toutes les valeurs”. Mazumdar har nog också gjort betydligt mer än bara ”bläddrat” igenom Lautreamonts Maldorors sånger.

Diktjaget rör sig från barndomens Bengalen till ett drömt, sedeslöst Paris och vidare till antikens och nutidens Grekland. Han återfinns i en svensk skidbacke likaväl som ”längs en ångande rutt från Goom till Darjeeling”.

Som med all bildberusad och erotiserande poesi blir det i längden ganska tröttande med alla gränslöst hedonistiska ”sargade hibiskuslemmar” och ”bevingade sädgnistor”. ­Poeten är betydligt intressantare när han låter den verkliga verkligheten skymta fram. Är det inte i själva verket, med Schumpeters ord, konsumtionsekonomins kreativa förstörelse han skildrar? Som i en ögonblicksbild från svälten i Indien under motståndet mot britterna. Eller när han korthugget skildrar ”kapitalismens lavin”: ”budgetunderskott, hedgefonder: statliga lotterier för massorna”.

Bäst är denne ordsprutare ironiskt nog när han sparar på orden: ”varuflöde/ svindelkultur, konkurs/ sporrar köplystnad (...) finansiell terrorism, social erosion/ tvivelsutan.”