Eftersom jag inte behärskar isländska är det svårt att avgöra om det beror på översättningarna, men jag har hur som helst haft svårt att delta i den närmast förbehållslösa hyllningskören av Arnaldur Indridasons kriminalromaner; någonting i dem har på ett tröttsamt sätt skavt i läsögat.

Ända sedan hans första bok på svenska, Glasbruket, utkom 2003 har min irritation successivt ökat så till den grad att jag till slut börjat misstänka en form av nordisk deckarkvotering. Dags för Island att också få en storsäljare, liksom. Jag finner heller ingen anledning att skifta ståndpunkt efter att ha tragglat mig igenom aktuella Mörka strömmar.

Indridasons hjälte denna gång heter Elínborg, en ospännande gestalt som i skepnad av rättviseskipare, kokboksförfattare, hustru och mor trevar sig fram mot lösningen i Reykjavik och annorstädes på ett polisiärt fullkomligt orealistiskt sätt, vilket inte på något sätt räddas av en Gunvald Larsson-plagierad side-kick.

Brottet att lösa är mord och i jakten på den kallblodige gärningsmannen tvingas polisen forska i den dödes liv för att finna nycklar och eventuella motiv.

Såväl intrig som rollbesättning är, precis som i Indridasons tidigare böcker, mer än lovligt uttjatade och det krävs därmed något utöver det vanliga – en genremedvetenhet, ett språk, en obehaglig underström – för att väcka något som helst intresse. Av detta finns emellertid ingenting, och då hjälper det föga med förvisso ganska väl skildrade isländska avkrokar.

Till slut inser jag också att det, trots en del tungfotade skavanker, är orättvist att enbart ställa in siktet på översättaren, för i Indridasons fall ligger de stora problemen tveklöst i originalutgåvorna.