Kristofer Flensmarck är inte en poet i vanlig mening. Han är en språkletare och omvandlingsman. Han hittar ett språk som gör honom nyfiken, väljer passager och fixar lite med dem, varefter han ger ut materialet i diktsamlingens dräkt.

Grundsynen på språket som gratisgods, obundet till person, har han från 1960-talets språkmaterialiska och nyenkla poesiströmningar. Detsamma gäller den demokratiska viljan att ta in språk och röster som annars sällan får plats i poesin.

Riktigt engagerande blev resultatet i boken Almanacka (2008) där han återgav sin farmors kortfattade dagboksnoteringar i en svit som kom att handla om livsrutiner och åldrande.

Nu har han givit ut två mindre böcker på kort tid. Senhöstens snyggt designade, totalsvarta samling FPS (Irrlicht förlag) gav mig kluvna känslor. FPS betyder i datorspelvärlden First Person Killer, och texten bestod mestadels av citat ur Columbine-mördaren Eric Harris hatiska dagbok. Varför ge hem åt denna störda röst i ett poetiskt verk? I mina ögon framträdde inga konstruktiva, nya dimensioner.

Också i januariboken Navigation påtar sig Flensmarck rollen som redaktör snarare än upphovsman. De ursprungliga författarna är denna gång wikipedias anonyma bidragsgivare, som skrivit artiklar om ord relaterade till sjötemat. Plattityder som ”Sjöfart är framförandet/ av fartyg till sjöss”, samexisterar med passager som liknar tänkvärda sentenser om livet: ”Det som känns som hård vind för ett litet fartyg/ kan för ett större fartyg anses bara vara frisk vind”. Artiklarna ur vilka passagerna är hämtade redovisas prydligt i en notförteckning.

Den lilla båten på stora havet är en väl beprövad symbol för existensens ömtålighet, som i Erik Gustaf Geijers välkända rad: ”Ensam i bräcklig farkost, vågar seglaren sig på det vida haf”. Denna dimension finns närvarande – mycket handlar om vilsefärd och förlisning. Men eftersom Flensmarck är så angelägen att låta texttypen själv styra tilltalet dominerar saklighet och nördighet framför varje ansats till fritt fall.

Själv får jag aningen svårt att hålla andan uppe ända in i hamn.