Det är knappast förvånande att Antonia Fraser, välkänd brittisk författare av biografier som Marie Antoinette (2002) och Henrik VIII:s sex hustrur (1995), samlat sig till ett vittnesbörd om den man hon levde med i 33 år, Harold Pinter. Men Måste du gå? Mitt liv med Harold Pinter är ingen vanlig biografi. Som undertiteln ger vid handen är det en relation som står i fokus, precis som i Joan Didions sorgebok Ett år av magiskt tänkande (2006) som hon skrev efter att maken John Dunne ryckts bort.

Julafton 2008 dör den nobelprisade dramatikern och kontroversielle aktivisten Harold Pinter, eller David Baron som han kallade sig i början av sin skådespelarkarriär. Nästan omedelbart fattar hustrun pennan, inte för att dokumentera sitt sorgearbete, utan för att, som en annan stor engelsk dramatiker skrivit, ”kalla gårdagen tillbaka”. Till sin hjälp har hon sin dagbok, som Harold var medveten om, ibland läste och till och med lämnade kommentarer i.

Till skillnad från Michael Billingtons utmärkta biografi The life and w ork of Harold Pinter (1996) är det framför allt privatpersonen Pinter som möter oss i Måste du gå? och det är en person som skiljer sig avsevärt från mediebilden av en ofta oförsonlig man med en röst som ett knytnävsslag.

I sin frus ögon är han en ömsint romantiker som älskar att komma med blommor och presenter och som ständigt säger att han är världens lyckligast lottade man. När han efter flera års kamp mot cancern vet att slaget är förlorat skriver han en sista kärleksdikt till Antonia som börjar ”I shall miss you so much when I’m dead”.

När de träffas och blir blixtförälskade 1975 är de båda gifta sedan närmare två decennier, han med skådespelaren Vivien Merchant, hon med högerpolitikern Hugh Fraser. Hon har sex barn och han ett. Han kommer från arbetarklassmiljö, hon är adlig. Kvällstidningarna frossar i skandalen. Rasande beskriver Fraser i sin dagbok en dubbelmoral som friar ett diskret vänsterprassel, men fäller den som ärligt bryter upp från äktenskapet för att vara trogen sin kärlek.

Mitt i grälet som följer när hon berättar för Hugh att hon vill skiljas ringer de efter Harold. Därefter utspelar sig en scen som hämtad ur en Pinterpjäs: ”Han drack whisky, Hugh konjak. Jag satt där … Hugh och Harold [diskuterade] cricket en lång stund, sedan Västindien, sedan Proust. Jag nickade till på soffan. Harold tog artigt avsked och gick hem.”

Kort därpå flyttar de ihop, fast det ska dröja ända till 1980 innan de kan gifta sig eftersom den alltmer alkoholiserade Vivien Merchant motsätter sig skilsmässan samtidigt som hon matar skvallerpressen med detaljer ur dramat.

Även Pinter dricker rejält och Fraser avkräver sin älskade ett löfte att inte supa ihjäl sig. De bakomliggande orsakerna till missbruket lämnar hon därhän. Hon psykologiserar lika lite som maken sina pjäsfigurer, nämner bara i förbigående hans fobier mot flugor och höga höjder och att modern inte ville ha fler barn för att hon tyckte sonen var så besvärlig.

Paret befinner sig ofta på resande fot och har ett intensivt socialt liv – Fraser ägnar sig i boken ogenerat åt ett våldsamt namndroppande, Lady Antonia får förlåta men jag kommer att tänka på servitören i Pinters bisarrt komiska Det ska vi fira.

På en av alla dessa middagsbjudningar någon gång i slutet av 70-talet dementerar Harold å det bestämdaste påståenden om att hans pjäser är politiska. Några år senare författar han Vägs ände som är ett av de mest öppet politiska stycken som skrivits. Hustrun påpekar torrt att teaterkritiker som anklagat hans tidigare dramer för att vara obegripliga nu uppmanar honom att återgå till det gamla sättet att skriva.

Oavsett vad Harold Pinter själv hävdar har det funnits en tydlig politisk dimension i hans verk alltsedan pjäsdebuten 1957 med The room, där en främlingsfientlig isolationism gestaltas. Michael Billington menar i sin biografi att Pinter instinktivt tagit ställning för underdogen, mot varje form av överhet. En analys som stöds av Fraser som i regel stått på samma barrikader i kampen för mänskliga rättigheter, även om hon ibland tyckt att maken hoppat i galen tunna, som i fråga om Kuba och Slobodan Miloševic.

Måste du gå? är en kärlekshistoria med en fascinerande början och ett gripande slut. Däremellan blir det då och då lite blodfattigt. Antonia citerar Harold som menar att lyckan inte är dramatisk. Och det är den ju sällan. Det som verkligen är dramatiskt, sonen Daniel Pinters namnbyte och avståndstagande som får fadern att tala om sitt livs största misslyckande, drar hon en hänsynsfull slöja över.

Några blommor ville Harold Pinter inte ha på sin grav. Han stod inte ut med tanken på att de skulle vissna. Med sin starkt närvarande och kärleksfulla bok har Antonia Fraser skapat en betydligt mer långlivad minnesvård.