Det är ett sällsamt reportage som Magnus Bärtås och Fredrik Ekman skrivit i Alla monster måste dö. De deltar i en gruppresa till Nordkorea som vore det en version av filmen Sällskapsresan in i Norra Absurdistan, vilket i sin tur blir en resa in i en teat­ral och totalitär värld besatt av sken och underkastelse.

De är inte där för att primärt ”avslöja” eller ”underhålla” i reportagets form. Snarare blir resan en litterär form för att urskilja fiktionsskapelsens djupaste och mest diktatoriska mekanism: att utplåna alla avvikelser hos verkligheten för att göra den hysteriskt perfekt. Här handlar det om en monstruös nationell fiktion – ett helt land i formen av en propagandans glättiga popup-bok.

Inte så oväntat kanske, men ingången är ändå speciell. Själva tidsresan illustreras i boken av skådespelerskan Choi Eun-hee och hennes make regissören Shin Sang-oks levnadsöden. De var den koreanska film­melodramens framkantsfigurer och kidnappades till Nordkorea. Det skedde 1978. De två verkar sedan lång tid i Nordkoreas filmindustri som styrdes av den filmtokige chefen för propagandabyrån, sedermera diktatorn Kim Jong Il. I Sydkorea tror man att det är frivilligt – de får ju enorm budget. Längre fram lyckas de två fly landet.

Deras vanställda, kidnappade och hyllade liv blir en nationell metafor i boken där Nordkorea växer fram till en sorts monsterfilm – kulisser och fasader packar in ett armerat disciplinsamhälle med en infantil hjärna som centrum. Övermänniskan Kim Jong Il som en tvetydig Godzilla.

Vad som gör den här boken utomordentligt läsvärd är formen runt det kritiska uppdraget – kompositionen är rik på fasetter medan tonen är lågmäld vilket ger ironin vaksamt spelutrymme. Gruppresan är ett parodiskt sällskap – där finns inte bara värmländska bönder utan även tre unga män från Bromma i seglarskor och Ralph Laurentröjor. De chockturistar. Någon Lasse Åberg behövs inte här. Bärtås och Ekmans syrliga understatements säger det mesta. Informationerna bildar sedan en växande mosaik.

Inget land avfyrar paranoida hot med sådan koncentrerad energi som Nordkorea. Landet lever i princip på att exportera kraftstoff: heroin starkare än heroin och hundradollarsedlar bättre gjorda än originalen. Därtill vapen och viagra.

I Nordkorea bor tjugofyra miljoner människor och bara en levande med namn – Kim Jong Il. I övrigt är Nordkorea en nekrokrati eftersom staten styrs av hans döde faders balsamerade kvarlevor – Kim Il Sung. Samhället är förvisso totalt disciplinerat till underdånig offervilja, men trafikljusen har ändå fem färger. De lyser dock sällan. Elbrist råder, men så saknas också trafik.

Staten sanktionerar fem frisyrer eftersom långt hår tömmer hjärnan på energi. Superhjärnan Kim Jong Il ser dock ut som en välfönad fast bedagad rockabillyartist. Två stationer i Pyongyangs tunnelbana är fyllda av folk, fast det är sannolikt statister. I Nordkorea sträcker sig världens högsta flaggstång 160 modiga meter upp, men världen ser bara dolda kärnvapen.

Den nordkoreanska överideologin ”juche” hyllar en käck kampanda där det rena koreanska blodet är den mystiska nationalkraften. Personkulten är närmast absolut. Skådespelssamhället är genomfört i arenaform. Alla tänkbara fiender hotas med vedergällningsraketer och folkförrädarna straffas med koncentrationsläger. Är detta inte en nazistisk stat i asiatisk version? Det är en given tanke, även om inte författarna gör den kopplingen.

Det särskilt intressanta här är i stället hur Bärtås och Ekman visar hur filmmediet finns för att sluta inne alla galna motsägelser. Nordkorea är den slutförda diktaturen i nationell Photoshopteknik. Allt visuellt kan manipuleras. Denna stat saknar helt litteratur, men hyllar kompensatoriskt filmen som den illusoriska verklighetens konstform.

Därför kidnappas Madame Choi och hennes make. Därför byggs en väldig filmstad. Dess hus är inte alltid gjorda av masonit utan också av massivt gods. När Madame Choi skall ha ett tåg sprängt i en film får hon ett verkligt tåg att spränga. Så byter materialism och illusionism plats. Kulisserna i den pågående nationella spelfilmen är både verkliga och overkliga.

Bärtås och Ekmans resa handlar om att komma fram till den galna vändbarheten hos denna totalitära fantasi och sedan vända tillbaka ut ur Norra Absurdistan. Det tycker jag de lyckas mycket väl med.