Latinets infans har tre betydelser. Som verb betyder det jag talar, som adjektiv utan tal och som substantiv får ordet sin kanske mest kända betydelse: spädbarn. Men trots att omslaget på Helena Granströms nya roman som har just titeln Infans pryds av en sovande bebis så är det snarast titelns två senare betydelser som ter sig mest relevanta för boken. För det är ett mentalt tillstånd och inte en fysisk ålder som Granström porträtterar i romanen.

I form av en monolog får vi följa en kvinnas gradvisa förfall och ökande förvirring. Fast i kärnfamiljsfängelset med ett litet barn att ta hand om och en man som ständigt är på resande fot försöker hon, utan framgång, skriva en konstvetenskaplig avhandling. Parkerad på museet framför sitt avhandlingsämne, en abstrakt målning med ett stort rött öga, arbetar kvinnan med en frenesi som närmast får betecknas som manisk.

Mycket mer yttre handling än så har inte Infans. Berättelsen, liksom kvinnans verklighet, saknar konturer och skarpa gränser. Men jämfört med Granströms tidigare böcker, essäsamlingen Alltings mått och versromanen Osäkerhetsrelationen är Infans närmast att beteckna som konventionell. Den låter sig lätt inplaceras i en modernistisk tradition, med drag av såväl becketsk absurdism och subjektsupplösning som den franska ”nya romanens” korthuggna, kyliga prosa.

En modernistisk roman med mångtydig titel på latin, vars huvudpersoner förblir namnlösa boken igenom och i stället kallas för ”hon” och ”han”, visst låter det högtravande eller rentav pretentiöst! Men Infans är snarare en mycket direkt och tillgänglig bok. Visst är den stundtals lite trött och förlitar sig väl mycket på klichéer. Men samtidigt presenteras dessa med mycket stilfullhet och skärpa. Jag ser mycket fram emot och hoppas att Granström i framtiden skriver en större roman där hon tillåter sig att vara mer egen. Men tills dess duger Infans utmärkt att läsa.