”Om min farfar hade varit en rik godsägare i stället för en illitterat grisuppfödare, hade jag aldrig blivit den jag är i dag”. Så lär Nobelpristagaren José Saramago ha sagt några år innan han dog. Det är en fin känga åt allt klasshat som kommer från både vänster och högerhåll.

Nu har Små minnen, en miniatyrbiografi som José Saramago skrev 2006, kommit ut i en mästerligt översatt svenska. Jag brukar ha svårt för självbiografier skrivna av män på ålderns höst. Man hamnar lätt i megalomana självförhärliganden eller tårdrypande offerhistorier. Men icke här. Saramago lyckas driva med både sig själv och omgivningen. Däremot är det lite sämre ställt med idealiseringen. Den fattiga miljön kläs i en skimrande språkdräkt som får även den mest skruttiga ladugård att verka som ett paradis.

Vi får se världen genom en liten pojkes förundrade blick. Här blir en säng med morfar på ena sidan, mormor på den andra, och fyra griskultingar lyckligt sovande mellan dem, en lika naturlig bild som de första sexuella fantasmagorierna som får den unge José att identifiera sig med flygfisken i Boschs målningar som brukar flyga omkring med det ståndaktiga helgonet Sankt Antonius på ryggen. Här får vi också möta den fulle kontoristen Silvino som på ren djävulskap registrerade den nyfödde José under det falska namnet Saramago, eller den svartsjuke onkeln Dini som misstänker att frun varit otrogen för att sängen gått sönder.

Saramago lyckas boken igenom visa hur till synes obetydliga incidenter får en avgörande betydelse för författarskapet. Den lilla utflykten till Mafra och mötet med den monumentala Basilikan framföder senare Baltasar och Blimunda. En blind, illaluktande granne, som ofta brukar komma på besök, ger senare upphov till Blindheten.

Det verkar som Saramago genom denna lilla bok vill ge upprättelse åt alla dem som inte fått leva vidare genom hans litteratur. Här får vi träffa dem som de är, i sin allra största enkelhet. De andas, skrattar och gråter, som om de fortfarande levde bland oss.